Från Kongl. Museum till Nationalmuseum

Nationalmuseums samlingar kan till sina äldsta delar spåras till Gustav Vasas tid på 1500-talet, men det är först vid 1700-talets mitt som den kungliga konstsamlingen når världsklass. Detta var i första hand Carl Gustaf Tessins och drottning Lovisa Ulrikas förtjänst. Ambitionerna växte ytterligare med Gustav III. Vid hans död beslutade förmyndarregeringen att den kungliga samlingen skulle överföras i offentlig ägo och bilda Kongl. Museum. Detta var ett av de första offentliga konstmuseerna i Europa. När Nationalmuseum stod färdigt på Blasieholmen 1866 flyttade samlingarna hit från Kungliga Slottet. Sedan dess har flera nya tillkommit, t.ex. konsthantverk och design. 

Från Konungens Museum till publikt konstmuseum

Gustav III var sedan barndomen omgiven av stora konstsamlingar. Som nybliven kung inköpte han ur faderns, Adolf Fredrik dödsbo de forna tessinska tecknings- och grafiksamlingarna. Dessa blev en del av Kungliga biblioteket. 1777 inlöste Gustav III Drottningholms slott med omfattande konstsamlingar med hjälp av statsmedel. Några år senare förvärvade kungen ett antal betydande målningar, bl.a. flera verk av Rembrandt ur dödsboet efter Eva Bielke. Mest spektakulärt var inköpet i Rom våren 1784 av de nio muserna och Apollo, antika marmorskulpturer följt året därpå av konstnären Gian Battista Piranesis samlingar av antiker. Vad ville Gustav III med dessa målmedvetna förvärv? Länge tog många historiker för givet att avsikten var att skapa ett offentligt konstmuseum. Om detta är emellertid inget känt annat än kungens uttalade ambition att göra Haga till ett palats med omfattande konstsamlingar, en praktfull inramning till den furstliga miljön. Han hade själv sett flera internationella exempel, inte minst på den italienska halvön, men av detta följer inte automatiskt en önskan att göra privatmuseet till ett offentligt. 

I väntan på att palatset vid Haga skulle färdigställas förvarades konstsamlingarna på Kungliga slottet i Stockholm, där Gustav III själv hade roat sig med att låta ställa upp de antika skulpturerna. I och med kungens död avstannade byggenskapen helt vid Haga och därmed skrinlades också planerna på att föra konstskatterna hit. Bara tre månader senare, den 28 juni 1792 instiftades Kongl. Museum till minnet av Gustav III. 

Vid den här tidpunkten hade man ingen färdig lokal och boutredningen efter kungens död var inte klar. Arvsskiftet genomfördes i december 1792 och skulle få stor betydelse för museets framtid. Under arbetet med bouppteckningen belystes betydelsen av vilket slags medel - statliga eller privata - kungen använt vid förvärven av konstverken i de kungliga samlingarna. Det fanns vid tiden inte några fastlagda begrepp om vad som skulle betraktas som kungens privata egendom respektive statens. I bouppteckningsprotokollet argumenterade hovmannen Erik Ruuth så här:


En konung, som kunnat befalla och låta anordna de medel av Statens tillgångar, som för Dess höga behov prövats nödige, lärer icke kunna sägas hava dymedelst förvärvat en egendom, som ikläder sig avlinge natur och bör såsom avlinge ärvas. Med denna rättighet skulle en Konung i sådant fall kunna öka sin förmögenhet, så långt honom gått syntes, Dess arvingar till förmån, men Riket alltid till förlust och avsaknad. 


Den uppfattning Ruuths argument ger uttryck för skulle få totalt genomslag. Arvsskiftet innebar att samtliga kungens konstsamlingar tillföll staten. Därmed var de säkrade som en folkets egendom, men fullt publikt tillgängliga skulle de bli först i förlängningen. 

Carl Fredrik Fredenheim och den första museala verksamheten

Det var främst tack vare Carl Fredrik Fredenheims insatser som det nya museet tillkom. Han var expeditionssekreterare i Kabinettet för utrikes brevväxling och hade genom sina omfattande antikvariska kunskaper inofficiellt fungerat som Gustav III:s rådgivare i konstfrågor. Kungen hade dock aldrig velat formalisera detta trots Fredenheims ivriga försök att bli utnämnd till intendent för de kungliga konstsamlingarna. Det paradoxala är därför att det först var Gustav III:s död som banade väg för Fredenheims nya uppburna ställning som museichef och ett offentligt konstmuseum. Han manövrerade väldigt skickligt för att få till stånd Kongl Museum. Fredenheim åberopade främst två argument. Det ena rörde påståendet att tillkomsten av museet skulle ha svarat mot Gustav III:s önskan, det andra handlade om att den nya institutionen motiverades av dess offentliga nytta. Det senare syftade till att undanröja det ekonomiska hindret, det vill säga förmyndarregeringens sparsamhetsnit. Det förra skulle ge nimbus och förankra förändringen hos den döde kungens anhängare. I realiteten härrörde tanken på en demokratisering av konsttillgångarna från det revolutionära Frankrike med det nyöppnade Louvren som främsta exemplet.