Det var en gång...
...en avslutningsfest, där en skulptur vältes från sin sockel. Den föreställde en man i lite övernaturlig storlek, var utförd i gips och hette Apoxyomenos – Skraparen. Han ingick i en avgjutningssamling med antika skulpturer, som inköptes i mitten på 1800-talet för pedagogiskt ändamål. Nu återstod bara skärvor och pulver.
Obotliga skador
Vid första anblicken kunde möjligheten att återställa skulpturen tyckas helt hopplös. Delar av figuren saknades dessutom, ansiktet och en hand var borta. Tagna som troféer kanske?
- Köp en ny skulptur, sa förvaltaren. Men det fanns inte någon i hela Europa. Ingen tillverkade längre Skraparen. Det stora gjuteriet i Berlin hade den inte i sin formsamling. Återstod att laga den.
På Nationalmuseum utför vi externa konserveringsuppdrag för andra museer och offentliga institutioner. Därför fick vi en förfrågan om det var möjligt att återställa skulpturen. Då nästan alla delar fanns bevarade, om än med krossår, gjorde vi bedömningen att det borde finnas en chans att återställa skulpturen.
Utsiktslöst?
Skulpturen vägde ca 220 kg och frågan var om de kraftiga armeringarna hade förändrat sin form i fallet mot stengolvet.
Som nämnts så saknades alltså ansiktet. Hur ersätter man ett ansikte? Lämnar man ett hål? Bygger man ett sannolikt?
Vid efterforskningar visade det sig finnas ytterligare en Apoxyomenos i Nationalmuseums avgjutningssamling. Vi fick tillstånd att ta en form på den kompletta figuren för att med en nygjutning ge den sönderslagna tillbaka hans identitet.
När det blev känt att skulpturen skulle lagas återlämnades också handen... Det avgjorde beslutet att starta ett 116-timmars pussel!
Detektivarbete
Delar utan patinerad yta sorterades bort. Med ledning av färgsättningen och formen på de resterande skärvorna kunde dessa lokaliseras till olika delar av skulpturen. Huvudet – utan ansikte – utgjordes av ca 35 något större skärvor, resten gick inte att räkna.
Delarna till benen var tvungna att limmas innan sockeln fogades ihop, eftersom armeringarna i benen gick igenom sockeln och var fastgjutna på undersidan. Stubben på sockeln hade vridits sned och måste tvingas tillbaka i sitt ursprungliga läge med kraftiga armeringar.
Estetisk kirurgi
Under hela arbetet måste följande etapp prövas, så att nästa skärva kunde fogas in. Efterhand som skulpturen limmades och isolerades armerades insidan med kraftiga armeringsjärn. Figuren skulle kunna hanteras, transporteras och lyftas tillbaka på sin ursprungliga plats, utan risk att falla isär. Krossåret i axeln, där inga skärvor fanns bevarade, var det sista hålet att nå in i skulpturen för de slutliga förstärkningarna. Huvudet, som limmats ihop, fick det nygjutna ansiktet inpassat och förstärktes med gipslindor på insidan, innan de sista bitarna av frisyren limmades på plats.
Nu var nästan alla delar placerade och hoplimmade. Några få skärvor, som inte kunde lokaliseras, blev kvar och de helt krossade partierna måste byggas upp till form och färg intill originalet. De retuscherade ytorna patinerades så nära originalfärgen som möjligt med undantag av ansiktet, som fick en lätt avvikande ton för att markera att det var en ersatt del.
...och så var Skraparen hel igen!
Ordlista
Avgjutningssamling
Avgjutningar i gips utfördes under antik tid för att reproducera skulpturer och blev mer allmänt från 1500-talet för att sprida kunskap om klassiska mästerverk.
Patinering
Färgsättning för att imitera ett mer påkostat material som marmor eller brons.
Armering
Förstärkning med järn eller hampa inuti skulpturen.
Apoxyomenos
Skraparen. Avlägsnade oljan på kroppen, motsvarande tvål idag.