Tre exempel på Dresden-romantik

Av Carl Gustav Carus, Carl Julius von Leypold och Knud Baade

Juni 2016

Nationalmuseum har förvärvat tre exempel på Dresden-romantikens bildkonst. Fantasi från Alperna av Carl Gustav Carus, Ek och björk av Carl Julius von Leypold och Dresden i solnedgång av Knud Baade. Tillsammans med de verk av Johan Christian Dahl som sedan tidigare finns i samlingen går det nu att på ett mångsidigt sätt presentera ett viktigt skede i den nordeuropeiska konsthistorien.

Runt sekelskiftet 1800 och några decennier framåt var Dresden ett viktigt centrum för det som betecknas som romantiken inom litteratur, filosofi och bildkonst. Idéerna bakom det konstnärliga skapandet spred sig som ringar på vattnet över stora delar av Europa. En av tidens nyckelfigurer var Caspar David Friedrich, som stod för en fundamental förnyelse av landskapsmåleriet. Tidigare landskapskonst framställde ofta avlägsna scenerier bortom tid och rum – som ännu omkring år 1800 hade sin grund i Claude Lorrains arkadiska 1600-talsmåleri. Caspar David Friedrich bröt med det äldre idealet genom att måla mer verklighetsnära motiv. Han återgav naturen med stor precision och lät platserna i sina målningar framstå som om de liknade betraktarens egna omgivningar. Avsikten var dock samtidigt att betraktaren genom bilden skulle sättas i förbindelse med något annat, att bilden skulle väcka känslan av något svårgripbart bortom själva bildrummet. Något som kanske bäst kan beskrivas som en potential eller ett spelrum för den egna föreställningsförmågan. En relation mellan konstnär, bild och betraktare som ofta sägs motsvara romantikens själva essens och som formulerats i några berömda rader av poeten Novalis där han skriver att ”Världen måste romantiseras. Så återfinner man den ursprungliga meningen. Genom att ge det låga en högre innebörd, det vanliga en hemlighetsfull lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det.” 

Med naturtrogna delar komponerade Caspar David Friedrich landskapet på ett sätt som gör naturen till något fantasieggande istället för ren terräng. Som sätter fantasin i rörelse och som uppmärksammar betraktaren på det extraordinära i det välbekanta. Nationalmuseums tre nyförvärv bygger alla på denna princip.

Carl Gustav Carus (1789-1869) Fantasi från Alperna är en tillspetsad scen med de dominerande, dramatiskt arrangerade örnarna i förgrunden. Längtan var ett centralt begrepp i romantikens konst och litteratur, ofta illustrerat av horisonten eller av fjärran berg som man drömde sig bortom. Örnarna gör målningen till en närmast programartad bild, som ett slags bevis för att den inre blickens räckvidd saknar gränser. Carl Gustav Carus var i grunden läkare. Samtidigt var han nära vän med bland andra Goethe och personer i Dresdens intellektuella elit, som Caspar David Friedrich och Johan Christian Dahl. 

Carl Julius von Leypold (1806-1874) var elev till både Johan Christian Dahl och Caspar David Friedrich. Han var den av Friedrichs elever som måleritekniskt kom sin lärare allra närmast – så till den grad att flera av hans målningar misstagits för verk av Friedrich och först under senare år kunnat identifieras som verk av honom själv. Nationalmuseums nyförvärvade målning är en studie som föreställer en ek och en björk på en slänt. Av dateringen, den 18 april 1832, att döma är den utförd inom loppet av en enda dag och det friska måleriet tyder på att Leypold arbetat framför motivet. Men samtidigt kan man tänka sig att konstnären inte funnit något sceneri som såg ut precis så här, utan att han hittat träden var för sig efter att ha bestämt sig för vad han avsåg att måla. Även om naturtroheten framstår som minutiös är det något med bilden som är svårt att sätta fingret på, något som sätter betraktarens fantasi i rörelse. Med sina försiktigt stiliserade grenverk för träden tankarna till gotiska katedralers ornamentik och slänten är avvägd på ett sådant sätt att tanken på vad som finns bakom är svår att släppa. 

Carl Gustav Carus, Fantasi från Alperna

Carl Gustav Carus, Fantasi från Alperna. Större bild.

Carl Julius von Leypold, Ek och björk
Carl Julius von Leypold, Ek och björk. Större bild.

Knud Baade, Dresden i solnedgång.
Knud Baade, Dresden i solnedgång.
Större bild.

Den tredje målningen är inte mycket större än ett vykort, men storslagen till sin karaktär. Den är daterad 1838. Knud Baade (1808-1879) reste från Norge för att studera i Dresden för Johan Christian Dahl. Under sin tid i staden kom han även i kontakt med Caspar David Friedrich. Här han har målat en vy över Dresden, från en punkt vid floden Elbe strax utanför stadskärnan. Det är alldeles stilla och solen håller på att gå ner. Granskar man bilden i detalj hittar man egentligen inget man kan peka på som overkligt eller onaturligt, men ändå är det närmast så den framstår. Baade kan mycket väl ha målat vyn för att ha med sig hem som resminne. Man skulle med Novalis ord kunna säga att han romantiserat staden han vistats i och lärt känna och gett det ändliga och bekanta ett oändligt sken och värdigheten av det obekanta. 

Förvärven har möjliggjorts genom donationsmedel ur Wirosfonden. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva konst och konsthantverk för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.

Inventarienummer:
Carl Gustav Carus, Fantasi från Alperna, 1822 NM 7308
Carl Julius von Leypold, Ek och björk, 1832 NM 7327
Knud Baade, Dresden i solnedgång, 1838 NM 7325