En snöstorm har brutit sig lös
Så ohämmad och tygellös att det knappt går att se genom den
Vare sig snötäckta slätter, eller granprydda skogar gör sig närvarande i detta oväder
Jag står där i den bitande kylan, mol allena, medan din frånvaro gnager sönder mitt förnuft
Åh, vad skulle jag inte ge, om jag i utbyte fick dig?
För att kunna snyfta mot din hals, med dina lugnande ord, nästintill ljudlöst mumlandes i örat på mig
För att kunna kika in i dina djupt liggande ögon, och genast fyllas med lavahet värme, en tillgivenhet lika ömtålig som ett nyfött barns hud
För att kunna fnittra åt dina ironiska skämt, när allt känns förutbestämt
Ack, jag smälter samman av förödelse när spåren av det förflutna kommer mig i täten
Mitt hjärta gråter tårar av blod
Jag trängtar efter dig så koleriskt att saknaden fräter sönder mina inälvor, äter upp mig levande
Jag älskar dig så mycket att det gör ont
Den ljuva smärtan tär på mig, sliter sönder mitt hjärta, tar slut på alla tårar
Den rycker upp mig med rötterna och får mig att flämta i exaltation
Din kärlek får mig att uppfatta din befintlighet, så att jag inte slutar existera
När ordet ”förskräckligt” inte tillfredsställande målar upp den sorg jag lider, är det enda mina ögon ser mörker
Ty utöver det finns bara du.
Du, du, du
Hela du: Kropp, Hjärta och Själ
>Tillbaka