Saknad

Brisen smeker ditt gyllenbruna hår,
blåklockorna vajar på ängen
Skuggorna av de två käraste
försvinner,
när den sista strimman ljus rymmer.

Natten är svart,
där ingen hoppets ljus skåda kan.

Långsamt rinner en kristall,
nerför den rosenröda kinden.
I tusen bitar splittras
som aldrig mer blir hel igen.

Skratten är långt borta
liksom dina smekande blickar.

Pärlorna är sedan länge bortglömda
och blåklinterna har för länge sedan vissnat.

>Tillbaka