Carolina: Carl Gustav Tessin

Mina fingrar känns så stela efter alla de timmarna jag har suttit i den här stolen. Jag undrar hur många gånger jag har tagit på mig samma kläder om och om igen och tittat ut i naturen. Hoppas att min vän, Jacques, gör ett bra jobb.

’’Det verkar att det här blir sista gången du sitter här, Carl’’, sa Jacques. ’’Jag är verkligen tacksam för att du gör detta för mig, mina döttrar kommer älska porträtten. Du gör verkligen ett bra jobb, Jacques.’’ Det känns som att jag inte har några vänner efter det som Rebecca sa om mig. Jag var tvungen att ge kvinnan mina barn och det kommer jag aldrig göra om, jag ska ta mina barn ifrån henne. Jag tittade ut genom fönstret igen.

’’Jag är klar Carl! Du kan resa dig upp nu, kom och kolla! Den blev så vacker!’’ Jag reste mig upp och såg det fantastiska porträtten. ’’Du har verkligen gjort ett bra jobb, Jacques, den blev vacker, mina döttrar kommer älska det.’’ ’’ Tack Carl, det blir 30000 riksdaler.’’ ’’Vänta lite, kommer strax. Här får du 30000 riksdaler.’’ ’’Tack Carl, berätta för mig vad dina döttrar tycker om den sen. Adjö.’’, sa Jacques, ’’Det är klart, adjö.’’

Jag gick in rummet, tog av mig kläderna och gick in i badrummet. Duschade av mig svetten och gick ut. Tog på mig kläder och gick ner till köket där jag såg Nina. ’’Godkväll herr Tessin’’ ’’Godkväll Nina, jag ska gå ut ikväll, ska träffa mina döttrar.’’ Nina nickade och gick sedan ut igen. Jag tog på mig min jacka, tog bilnycklarna och gick mot bilen.

På väg till Rebecca, min ex-fru, blev det trafikstopp.  Jag visste inte vad som hade hänt, så jag gick ut ur bilen och frågade Philip, polischefen, som stod utanför min bil. ’’Godkväll, jag har hört att det blev en olycka?’’ ’’Godkväll, tyvärr så har du hört rätt’’, sade Philip, ’’Det blir inte en bra nyhet för era flickor. Rebecca var en av dem som dog i olyckan, jag är ledsen Carl. Du måste åka till dina döttrar.’’ Jag stod helt stilla. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kollade på Philip och gick sedan till min bil igen. Det enda jag kunde tänka på var mina döttrar. Jag ville på något sätt nå dem. Jag gick ut ur bilen igen, och började gå mot Philip, ’’Jag vill bara be om en sak, Philip, jag måste hem till mina döttrar! Jag vill vara vid deras sida när dem får reda om Rebecca. Jag kan inte åka, det går inte! Det är trafikstopp över hela staden!” ’’Lugna ner dig Carl, jag ska hjälpa dig du kommer vara vid deras sida snart, du får mitt ord på det.’’ Philip började gå mot Julius, den andra polisen, dem stod där en lång stund, men sedan kom Julius och Philip fram till mig, ’’Godkväll Carl, jag är väldigt ledsen för det som har hänt med Rebecca. Jag kan skjutsa dig till dina döttrar om du nu vill såklart.’’, sa Julius, ’’Det är klart! Tack så hemskt mycket!’’. 

På vägen dit pratade vi inte så mycket, jag tänkte bara på mina döttrar och hade faktiskt inte något att säga. Julius hade förlorat sin fru för ett år sedan, så han förstod vad jag går igenom. Även om Rebecca har gjort hemska saker mot mig, älskar jag henne fortfarande, även om det har gått ett år sens vi har skilt oss, saknar jag henne, och nu, nu när hon är borta saknar jag henne som mest.  

Det Rebecca hade gjort mot mig var hemskt, hon var otrogen och tog mina döttrar ifrån mig. Hon hade gift sig med mig för mina pengar, inte för kärlek. Det var det som sårade mig mest, var att hon tog Lea och Elina ifrån mig, det kommer jag aldrig glömma oavsett om hur mycket jag än saknar henne just nu.

 ’’Vi är snart framme, den är vägen tar längre tid men man kommer fram i alla fall. Den här vägen borde du komma ihåg ifall något händer.’’, sa Julius, ’’Tack för allt Julius, jag vill bara se mina döttrar. Jag vet inte hur jag ska börja säga något till dem, jag vet inte hur jag ska berätta för dem att deras mor dog.’’ Jag började smågråta och suckade samtidigt, men jag visste att det skulle bli värre när jag berättar för Lea och Elina. Julius stannade och sa, ’’Vi är framme nu, jag hoppas att allt går bra när du berättar för dina döttrar. Det viktigaste som du ska göra nu, är att helt enkelt finnas där för dem.’’, sa Julius, ’’Det ska jag. Jag vet inte vad ska säga Julius, jag vet inte ens hur jag ska börja!’’, Julius kollade ner och hans telefon började just då ringa. ’’Ja hallå det är Julius. Javisst, jag kommer på en gång. Carl, jag måste tyvärr åka iväg nu, dem har problem i torget, och dem behöver min hjälp. Jag önskar dig all lycka i världen, hälsa Lea och Elina från mig.’’, ’’Tack Julius, och jag önskar dig all lycka där borta i torget, hälsa gärna Philip från mig om du hinner. Adjö.’’ ’’Det skall jag göra, adjö Carl.’’. Jag klev av bilen, tog igen andan, och gick in i huset.

’’Elina! Lea!’’, skrek jag, ’’Pappa! Pappa!’’, sa Lea, ’’Godkväll pappa, varför kom du hit?’’, sa Elina glatt, ’’Jo, jag tog med mig en present till er.’’, svarade jag, ’’Pappa, vi fick höra något om mamma.’’, Lea och Elina började gråta, jag höll om dem, och dem förstod att Rebecca dog. Den dagen bad jag Nina att fixa två rum åt flickorna. Vi skulle flytta hem till mig om några där, då de förstod att Rebecca villade i frid.

/Carolina