Lema: Berättelsen om konstnären Jacques-André

– Lite mer vitt och… klart! Sa jag till Tessin. Han är på väg hit från stolen för att titta på målningen, hoppas att han blir nöjd.
– Jaques-André Aved, det här är perfekt! Så vacker jag blev, jag ser till att du får lite extra riksdaler, sa Tessin glatt.
– Tack så mycket greven, sa jag vänligt.
– Du får riksdalerna när målningen kommer fram. Det kommer att vara män som tar emot och betalar dig, adjö, sa Tessin bestämt och sedan eskorterades han av sina vakter till sin vagn som drogs av vita vackra hästar. Jag lät bilden torka, jag förberedde mig själv för att åka till Tessins rike. Helt fantastiskt tänkte jag, att få åka till Greve Carl-Gustav Tessins palats. Jag hade plockat undan rummet och målningen hade torkat, dags att ge sig av!

Jag är snart framme vid palatset, jag är glad över att vara en konstnär och när jag får mina riksdaler ska jag åka hem till Frankrike.
– Så stort det är! tänkte jag när jag närmade mig palatset. Stora breda grindar öppnades.
– Heliga Matilda! Så vackert! Skrek jag av glädje när jag åkte förbi grindarna. Nästan 10 st. vakter kom till vagnen och bad mig att gå av. Jag gick av vagnen tog mina riksdaler och körde iväg. Det gick snabbt tänkte jag. Men det bryr jag mig inte om eftersom nu ska jag åka till min familj.

Nu har jag ordnat min resa till Frankrike och jag har packat klart. Det var svårt att ordna resan till Frankrike, det tog mig 3 dagar. Men nu är allt klart. Det är dags att vila.

– Dags att åka! Skrek jag när jag började åka mot hamnen. Plötsligt kom 5 st. vagnar och ställde sig framför min vagn. De satte fast mina händer och tejpade fast min mun. Utan att få säga något så tog de mig till palatset.

Jag är i palatset. Jag undrar vart de för mig, vad de än gör måste jag hinna med båten för att åka till Frankrike så jag får träffa min bror som jag har saknat så mycket. De leder mig in till tronsalen, det var stort och vackert. De drog av mig tejpen från munnen. Det sved.
– Din idiotiska åsna! Tessin rakt in i mitt ansikte och sedan tog min pengapung med alla de riksdaler jag fått.
– Va-va-varför tog du min pengapung?
Skäms! Din målning var ett fiasko. Hela världen pratar illa om den! Skrek Tessin som sedan suckade stort.
– Men du sa att den var fantastisk?  Sa jag tyst.
– Nej, nej, nej! Vem fan bryr sig om vad jag tycker? Hela folket tycker illa om den! Skrek Tessin.
– Allt är ditt fel, du ska få ditt straff, sa han sedan lugnt.
– Straff? frågade jag helt förvånat?
– Ja, ja, du är dömd till livstid i fängelsehålorna! du skall inte bli behandlad som en man eller ens en människa längre och du kommer inte att få se din familj. Om de också vill hamna där så får de komma men annars, aldrig! sa han ondskefullt.
Jag hann inte säga något. Jag var helt stum, jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det enda jag fick ut mig var varför. Sedan tejpade de om min mun igen och drog mig ur rummet.

Jag har varit här i en månad tänkte jag. Min familj är säkert oroliga. Jag är hungrig och jag vill måla. Och vad ska min bror säga? Förut var det alltid Jacques-André och Alexandré-Antoine Aved som vandrade på gatorna i Frankrike. Jag är så ensam och allt är fel. Vad ska jag göra?

– Dags att ta min morgonpromenad, sa Tessin och gick ut i sin vackra trädgård.
– Vänta på oss greven, sa en av vakterna som gick ut för att följa efter honom.
– Jag vill gå själv idag, det är helt lugnt och jag behöver en stund för att njuta, sa Tessin avslappnat till vakterna.
– Ropa till oss om du behöver något, sa vakten som sedan gick med de andra vakterna. Tessin gick långsamt i sin trädgård medan han sjöng en liten sång som lyder så här: ”Nu ska jag målas om, av den bästa konstnären Tom. Nu ska jag bli vacker och alla ska kalla mig tapper. Lalalalalala!”
– Jag sjunger så vackert, sa greven som verkligen trodde att han sjöng "vackert".

– Det är dags att måla greven, sa Tom som försökte att bete sig så professionellt som möjligt.
– Vart är han, frågade Tessins fru Eleonora en av vakterna. Vakterna gick ut för att få reda på varför greven är försenad. Alla vakter spred ut sig i trädgården. Ingen såg en enda skymt av Tessin.
– AHH! skrek vakten som letade efter greven bakom huset.
Alla andra vakterna sprang dit omedelbart.
– Ett blodbad, sa en av vakterna förvånat men ändå ledset.
– Det finns en lapp, sa den yngsta vakten av alla. Han tog upp den och la in den i sin ficka. Han var för förvånad för att läsa den.
– Varför tog ni en så lång tid, jag blev så orolig för eran sku..., sa Eleonora med ett stopp i meningen.
– Det här kan inte vara sant, hur kan någon skjuta Carl? Varför skulle någon göra något sådant dumt? sa Eleonora tyst medans hon började gråta. Hon satt sig ner bredvid honom och höll sin hand på det stället på bröstet där han hade blivit skjuten. Många av vakterna var helt normala. De hedrade sin Greve, fast ändå var de glada för att slippa någon sådan grym och egoistisk man som Tessin var.

Alla stod ovanför Tessins grav. Han hade precis blivit nergrävd och alla sa goda saker om Tessin. Den yngsta vakten kände något i sin ficka. Han kom ihåg att han hade hittat en lapp bredvid Tessin på den dagen han dog.
– Grevinna Eleonora, sa vakten till henne.
– Ja? sa hon så tyst som möjligt.
– När vi hittade greven så såg jag en lapp bredvid honom. Jag tänkte visa den för er men ni var så ledsen. Här, sa vakten och gav lappen till Eleonora.
– Det står på franska, sa Eleonora som om det vore konstigt.
– Läs upp, sa vakten.
– Okej, le chagrine pas. C'était un homme vicieux et égoïste. Je levai les yeux pour lui avant qu'il ne cause de mon frère pour assassiner. Il avait sans nourriture, sans vêtements chauds, rien. Il s'est suicidé. Vivre heureux sans lui.  Alexandre-Antoine Aved
– Grevinna du kan ju franska, sa vakten snabbt.
– Ja, sa Eleonora.
– Kan du översätta det den har skrivit?
– Nå, ska vi se. Det står, sörj honom ej. Han var en ond och självisk man. Jag såg upp till honom innan han utsatte min bror för mord. Han hade ingen mat, inga varma kläder, ingenting. Han begick självmord. Lev lyckligt utan honom. Alexandré-Antoiné Aved.
Alla kända och stora kungarna, grevarna och konstnärerna som var på begravningen blev förvånade och tyckte att Tessin förtjänade det. Alla gick förutom Eleonora och vakterna. Vakterna var glada att han gick förutom den yngsta som var ledsen. Eleonora behandlade honom som om han vore hennes egna son.
– Vi får klara oss utan honom, sa Eleonora och sedan gick alla därifrån. Jacques-Andrés familj sörjde honom ända tills de dog. Eleonora och vakten levde men Eleonora gifte aldrig om sig. Ingen var glad förrän nya liv påbörjades.   
SLUT...

/Lema