Porträttminiatyrernas historia. Material och teknik.

Målerikonservatorn Cecilia Rönnerstam är spcialiserad på porträttminiatyrer. Här förklarar hon lite närmare vad en miniatyr är, hisorien bakom miniatyrmåleriet och tekniken.

När man talar om miniatyrer menas vanligtvis något som är litet eller förminskat. Porträttminiatyrer är ofta förhållandevis små, men ordets betydelse har ursprungligen en annan bakgrund. En stor porträttminiatyr kan vara betydligt större än en liten oljemålning. Definitionen av en ‘äkta’ porträttminiatyr baseras alltså inte på format utan på material, måleriteknik och historiskt sammanhang.

Ordet miniatyr kan härledas från latinets minium som betyder blyrött eller mönja (Pb3O4). Pigment användes mycket inom medeltida bokmåleri, särskilt vid utsmyckning av rikligt dekorerade begynnelsebokstäver eller anfang. Själva handlingen att anlägga anfang med blyrött kallades miniare, och målningen benämdes miniatyr.

Porträttminiatyren som egen konstart utvecklades i England under första hälften av 1500-talet, av bokmålare invandrade från Flandern. Den första kända fristående porträttminiatyren föreställer kung Henry VIII, är daterad år 1524-26 och tillskriven Lucas Horenbout (c. 1490/5 - 1544). Miniatyren är målad i akvarell på pergament i samma teknik som tidens bokmåleri.

Den tekniska definitionen av en porträttminiatyr är ett måleri i akvarell eller gouache utfört på pergament eller elfenben med uttalad karnationsteknik. Vidare är en miniatyr normalt skyddad av ett täckglas och infattat i en kapsel eller annan typ av inramning.

Porträttminiatyrens historia

En av de mer kända konstnärerna som målade miniatyrer var Hans Holbein d.y. (1497-1543) Under två långa vistelser i England visade han prov på sin skicklighet inom området och anlitades av Henry VIII. Miniatyrer var länge en konstart endast förbehållen hovet. När Elizabeth I tog över makten i England hade hon dock inte råd att anställa en hovminiatyrist som sin företrädare. Nicholas Hilliard (1547-1619) anställdes på kontrakt av drottningen, men tvingades sätta upp egen verksamhet vid sidan av och därmed spreds miniatyrmåleriet utanför hovets kretsar.

Ett par kända manuskript beskriver det tidiga miniatyrmåleriet, det första skrevs av Hilliard, ‘A Treatise Concerning the Art of Limning’ tryckt runt år 1600. Hilliards text följdes av Edward Norgates (1581-1650) ‘Miniatura or the Art of Limning’. Efter dessa första verk publiceras inget av vikt förrän mot slutet av 1700-talet, varefter miniatyrens växande popularitet skapade ett överflöd av tryckta källor under 1800-talet.

På pergament eller elfenben

Måleriet är utfört i akvarell eller gouache, som regel med gummi Arabicum som bindemedel, på pergament eller elfenben. Bindemedelsrika färger tillsattes ofta socker eller honung som mjukgörare. Olika penslar användes under måleriets gång. En vanlig missuppfattning är att penslarna bara hade ett hår, detta skulle vara tekniskt omöjligt då en sådan pensel inte skulle kunna hålla någon färg alls. Istället hade penslarna en kort och relativt kraftig kropp med en fin skarp spets.

Miniatyrer är förseglade med guldslagarhinna till ett täckglas, och infattade i en kapsel, dosa, traditionell förgylld ram eller annan typ av inramning. Dessutom kan miniatyrer ingå som delar utsmyckningen i rikt detaljerade guldsmedsarbeten såsom Fabergés ägg, gulddosor, armband och andra smycken.

Det traditionella miniatyrmåleriet upphörde succesivt under senare hälften av 1800-talet, då kameran uppfanns och den fotografiska bilden tog över som porträttkonst. Under en övergångsperiod anställdes arbetslösa miniatyrister för att handkolorera fotografier. Under förevändning att det var billigare än originalet framställdes också konstgjort elfenben i cellulosanitrat, vilka antingen bemålades direkt eller försågs med en fotografisk emulsion och exponerades. Idag finns ett fåtal personer som målar miniatyrer, dock sällan efter traditionella tekniker.

Miniatyrer på pergament

I tradition med bokmåleriet målades även porträttminiatyrer på pergament under hela 1500- och 1600-talet. Pergamentet som användes var mycket tunt och klistrades upp mot ett hårdare underlag som spelkort eller kartong  för att inte skrynklas. Ett kännetecken för tidiga miniatyrer är karnationsgrunden, en opak anläggning över vilken anletsdragen försiktigt modellerades i transparent akvarell.

Under 1500-talet och början av 1600-talet användes dyrbara pigment som azurit, ultramarin, guld och silver. Miniatyrerna är ofta försedda med latinska inskriptioner, och bilderna är egentligen mer stiliserade ikoner än regelrätta porträtt. Vid mitten av 1650-talet ändrades miniatyrens karaktär till att bli mer porträttlik än tidigare, en mjukare färgskala introducerades, inspirerad av Van Dyck som vid tiden bosatt sig i London.

Strax före 1650 introducerades miniatyrmåleriet i Sverige genom Drottning Kristina som lät anställa två miniatyrister från utlandet, Alexander Cooper (c.1605-1660) och Pierre Signac (1623-1684). Under 1700- och 1800-talet utvecklades det svenska miniatyrmåleriet till ett högt drivet måleri med olika stilskolor. En av de mest namnkunniga miniatyrmålarna var Peter Adolf Hall (1739-1793), född i Borås men verksam vid hovet i Paris.

Miniatyrer på elfenben

I början av 1700-talet infördes elfenben som bärande underlag för miniatyrer. Rosalba Carriera (1675-1757) från italien anses vara den första som målat miniatyrer på elfenben. Troligen spelade modet en avgörande roll vid införandet av elfenben som underlag för miniatyrer. Det finns ingen omedelbar fördel att måla i akvarell och och gouache på elfenben som av naturen är vattenavstötande, det måste prepareras noggrant för att kunna ta färgen.

Konstnären kunde köpa elfenbensplattor hos t.ex kammakare. Plattorna hade då grova sågmönster som avlägsnades genom att slipa materialet slätt med en bit glas eller en rakkniv. Detta gav en glatt yta som preparerades genom slipning med pimpstenspulver inför målningsproceduren.

För att få karnationen att framstå så vit som möjligt blev elfenbenet ibland blekt t.ex med väteperoxid eller med värme. Genom att sedan fästa silverfolie på baksidan av ansiktet kunde man utnyttja elfenbenets translucens och reflektera infallande ljus i möjligaste mån, för att ytterligare öka kanationens djup och lyster.

I början av 1700-talet var elfenbensplattorna relativt små och tjocka, upp till en mm. Så småningom lärde konstnärerna sig att hantera och utnyttja det nya materialet, med följden att miniatyrerna växte i storlek och minskade och tjocklek. Slutligen, under 1800-talet, uppfanns en teknik att skära elfenbensplattor som fanér, dvs längs betens omkrets. Detta gav upphov till miniatyrer i storleksordningen 30x40 cm. Under ändrade färgskiktet karaktär och blev mer och mer glansigt genom att förses med fernissor mellan färgskikten, antingen användes gummi Arabicum eller spritfernissor.

 



BESÖKSADRESS:

Konstbiblioteket och arkiven 
Holmamiralens väg 2,
Skeppsholmen, Stockholm 

Se övriga adresser här

Följ oss:

Facebooks logotyp  Twitters logotyp  You Tubes logotyp

Instagrams logotyp   Flickr logotyp