Atleter

av Eugène Jansson

Konstnären Eugène Jansson är idag främst förknippad med sina blåtonande stockholms-motiv. I konsthistoriska översiktsverk och utställningskataloger omnämns han främst som blåmålaren. Janssons verk, föreställande nakna atleter och badare verkar ha varit svårare för konst¬historiker att förhålla sig till - de har beskrivits som kuriösa och ointressanta. Hans konstnärskap har ofta beskrivits som tudelat. Idag kan vi se att Janssons motivkretsar hör samman; såväl stadens folktomma gator i skymning som badhusen var mötesplatser för män med homosexuella intressen.

Denna målning visar två nakna män i en pose som var vanlig bland turnerande atleter kring sekelskiftet. Många uppträdde på scen och poserade för fotografier så avklädda som möjligt. Jansson träffade förmodligen flera av sina modeller på Flottans badhus på Skeppsholmen i Stockholm. Vissa av dessa män inledde han också förhållanden med.

Homosexuella handlingar var förbjudna i lag fram till 1944, och Janssons målningar av nakna män kunde egentligen ha använts som bevismaterial i en rättegång. Hans sexualitet tystades ner med hjälp av vänner och kollegor. Motiven med nakna män passade dock in i tidens kult av vital maskulinitet, där vältränade nakna män i vågade poser utgjorde en sorts ”galjonsfigurer” i kampen emot industrialiseringens och urbaniseringens negativa effekter. Detta gjorde dem ideologiskt legitima. Janssons målningar är spår av en riskabel balansgång mellan att bejaka sin åtrå och kreativa lust och samtidigt hålla sig inom lagens gränser.

I konsthistorien inkluderas ofta manliga konstnärers bilder av nakna kvinnliga modeller, vi behöver bara tänka på Zorns kullor, men manliga konstnärer som avbildat nakna män har fått en annan behandling. Vilka föreställningar om kärlek och sexuella begär finns egentligen som grund för konsthistoriens inkluderingar och exkluderingar?
 
 
 

Bild: Atleter, Eugène Jansson.

Atleter, Eugène Jansson.