Så älskad och så ömtålig

Pastellmålningen Ateljéidyll utfördes av Carl Larsson 1885 och den föreställer hans hustru Karin som sitter i ateljén med dottern Suzanne i famnen. Det är ett av våra mest älskade konstverk, men tyvärr i så skört skick att den just nu inte går att ställa ut.

Pastellen införlivades i Nationalmuseums samlingar redan 1886 i form av en gåva från Pontus Furstenberg. Carl Larssons verk i Nationalmuseums samlingar uppgår till närmare 600 st och omfattar målningar, teckningar och grafiska blad. Men det är bara ett konstverk som kan betecknas pastellmålning och det är Ateljéidyll. Ordet pastell syftar både till materialet, det vill säga pastellkritan, och föremålet. En pastell kan vara en pastellteckning uppbyggd av linjer eller en pastellmålning, uppbyggd av ytor. Pastellkritan består av pigment och ett fyllmedel t.ex. kalciumkarbonat och bara så lite bindemedel så att den knappt håller ihop. Färgskiktet blir matt och pudrigt, och påminner om sammet. Konstnären tillsatte ofta ett fixermedel när målningen var klar, men det var en vansklig process. För mycket eller fel typ ändrade ytans karaktär, pigmentkornen klumpade ihop sig och glansiga fläckar uppkom. Inget eller för lite fixermedel gjorde den ömtåliga pastellen ännu svårare att hantera och förflytta med ett ständigt pågående diffust bortfall. Ateljéidyll har dessutom ett underlag, papper, som är extremt nedbrutet och skört.


Carl Larsson, Ateljé-idyll. Konstnärens hustru med dottern Suzanne .NMB 191

Om tillståndet


Papperet är relativt tjockt och maskingjort med en gulbrun missfärgning och deformationer i form av med kraftiga bucklor/bulor. Det finns rester av adhesiv verso, konstverket ”dammar” av lösa nedbrutna pappersfibrer och pigmentkorn. Papperet är tyvärr kraftigt nedbrutet. Kemiskt innebär det att de långa cellulosamolekyler som bygger upp pappersfibrerna spjälkas vilket leder till allt kortare och svagare fibrer. Papperet förlorar sin flexibilitet och revor samt brott uppstår. Dålig vidhäftning mellan pigment och underlag.

Torrpastell på papper är en svår och ömtålig teknik. Färgskiktet kan inte kan beröras utan att märken och spår uppstår. Papperet som Carl Larsson har använt är av en sämre kvalitet och fixeringsmetoden mindre lyckad. Monteringsmetod och inramning i senare tid har snarare skapat problem än avlastat och skyddat pastellen.