”Härligt att vara skulptör! Artist. Hurra!” Så uttryckte sig konstnären Ida Matton i sin dagbok 10 augusti 1923, trots de vedermödor hon ibland upplevde i sitt yrkesval. Just denna dag hade arbetet med skulpturen av Gustav Vasa gått särskilt bra. Vid förra sekelskiftet drog kvinnorörelsen fram med kamp för lika rättigheter, och kvinnor gjorde sitt inträde på samhällets olika arenor. Skulpturyrket som var tungt och smutsigt var enligt traditionen en manlig syssla. Nakna skulpterade kroppar ansågs inte lämpliga för kvinnor. Trots detta utbildade sig relativt många kvinnor till skulptörer i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Efter studierna reste de till kontinenten, framför allt till Paris. Där kom de i kontakt med det moderna livet och nya konstnärliga ideal. Där fanns konstskolor, konstsalonger och världsutställningar.

De kvinnliga skulptörerna var skickliga på att hitta nya vägar och samarbeten, inte minst inom konsthantverk som vände sig mot en bredare kundkrets. Flera av de kvinnliga skulptörerna hade stora framgångar på utställningar, och blev kvar i Paris större delen av sina liv. Andra levde ett närmast nomadiskt liv i Europa på ett för tiden självständigt och otraditionellt sätt, i fria relationer.

Deras konstnärliga produktion var bred och stor, och innefattade alla genrer. Skulpturerna mångfaldigades ofta i olika storlekar och material och blev mycket populära. Men de möttes också av kritik, och deras närvaro i museer och i det offentliga rummet var begränsad. Detta har gjort att många av dem glömdes bort under stora delar av 1900-talet.

Utställningen baserades på ett flerårigt samarbetsprojekt mellan olika nordiska museer och fristående nordeuropeiska forskare samt crowdsourcing där privatpersoner hörsammat museets upprop och delat med sig av glömda berättelser kring kvinnliga skulptörer. Den bjöd både på igenkänning och återupptäckter av skulpturer från såväl offentlig miljö som privata sfärer av skulptörer som Ida Matton, Ruth Milles, Alice Nordin, Agnes de Frumerie och Sigrid Fridman.

I samband med utställningen under våren 2022 gav Nationalmuseum också, i samarbete med svenska och utländska forskare och skribenter, ut en engelskspråkig antologi om nordiska kvinnliga skulptörer.

Konstnärer som var representerade i utställningen

Carolina Benedicks-Bruce 1856–1935
Antoinette Råström 1858–1911
Sigrid Blomberg 1863–1941
Ida Matton 1863–1940
Ida Thoresen 1863–1937
Agnes de Frumerie 1869–1937
Märta Améen 1871–1940
Alice Nordin 1871–1948
Gerda Sprinchorn 1871–1951
Ruth Milles 1873–1941
Hjördis-Nordin-Tengbom 1877–1969
Sigrid Fridman 1879–1963