Det är nu trettio år sedan Berlinmuren föll. Under en dramatisk natt den 9 november 1989 öppnades gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin och en mäktig flod av DDR-medborgare fyllde Västberlins gator.

Beslutet att öppna gränskontrollerna mellan Öst- och Västberlin den 9 november brukar beskrivas som ett slumpartat misstag. Partifunktionären Günter Schabowski höll en presskonferens där han meddelade att nya regler skulle införas för DDR-medborgare som ville resa till Västtyskland. Han hade inte fått information om när reglerna skulle börja gälla och berättade aldrig under presskonferensen att man behövde ansöka om tillstånd att korsa gränsen. På frågan när de nya reglerna skulle börja gälla svarade han – efter en kort paus då han bläddrade i sina papper – ”på en gång”, ”genast”.

De bilder från de östeuropeiska revolutionerna 1989 som har dröjt sig kvar i det kollektiva medvetandet är väl fotografierna från Berlin dagarna efter den 9 november. I bild efter bild ser vi jublande berlinare; framför muren, på muren, vid Brandenburger Tor, på väg genom gränskontrollerna. Stämningen är euforisk. Samma eufori förmedlades via alla de intervjuer som gjordes med östberlinare i TV- och radioreportage. Ett par motiv återkommer oftare än andra: människor som med hackor och släggor slår hål i muren, och människor som står uppe på muren.

I designvärlden kan decennieskiftet ses som ett startskott för nymodernismen men också som inledningen på ett växande designintresse. Redan under 1980-talet uppnår förvisso en del formgivare ett slags rockstjärnestatus med storvulna gester och personliga signaturer. Men nästa årtionde utvecklas en designhausse eller inflation av ett annat slag som kan avläsas på flera områden.

Det propageras alltmer för design som ett strategiskt försäljningsverktyg och vapen i konkurrensen mellan företag. Bärbara telefoner är inte längre något bara för yuippes och Nokia erövrar mobilmarknaden med genomtänkt formgivning. Ericsons klumpiga modeller har inte en chans mot det finska företagets många och smäckra modeller.

1985, året efter att han tog examen från Konstfack i Stockholm, uppmärksammades Mats Theselius för en cylinderformad fåtölj klädd i älgskinn med sidor av plåt. Några år senare lanserades Aluminiumfåtölj med sits och rygg av flätad näver och sidor klädda med borstat aluminium. Fåtöljen är ett tidstypiskt exempel på möbler där skulpturala kvaliteter prioriterades framför funktionella.

Det sena 1980-talet präglas av ett intresse för feministiska frågeställningar, representation och identitet. Den svenska semiotikern och konstnären Ingrid Orfalis gåtfulla fotografier med symbolladdade titlar leker med frågor om vad som är subjekt och objekt, maskulint och feminint, natur och kultur. I "The Sucker" från 1989 är ett rött läppstift på väg att slukas – eller spottas ut – av ett hajkranium.

De politiska omvälvningarna i Tjeckoslovakien hösten 1989 brukar kallas Sammetsrevolutionen, och var kulmen på de allt mer omfattande protesterna mot landets kommunistiska regim. Protesterna slogs vid ner vid flera tillfällen, men växte trots detta i styrka. Ett skäl till att demonstrationerna inom östblocket kunde fortsätta var att Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov skickade tydliga signaler om att den så kallade Breznjevdoktrinen inte längre gällde. Denna utrikespolitiska doktrin hade inneburit att Sovjetunionen tagit sig rätten att ingripa militärt i andra länder för att försvara kommunismen. Så hade man gjort i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968. Men i slutet av 1980-talet fick regimerna i östra Europa hantera protesterna på egen hand. I Tjeckslovakien innebar detta att regeringen på kort tid i december 1989 ombildades och att dissidenten och författaren Vaclav Havel utsågs till president den 29 december.

Det här fotografiet av Tomki Nĕmec visar studenter som hedrar minnet av studenten Jan Opletal som dödades 1939 då han protesterade mot nazisternas ockupation. Manifestationen stoppades brutalt av polisen. Trots detta protesterade under de följande dagarna hundratusentals människor mot regimen på Prags gator.

Järnridåns fall innebar att gränserna mot den östeuropeiska konstvärlden alltmer öppnades upp. Den ukrainske fotografen Boris Michailov introducerades för en svensk publik redan år 1989 i utställningen Sovjetisk Fotografi på Kulturhuset i Stockholm. Ur ett djupt mänskligt perspektiv och med ett samhällskritiskt anslag skildrar han Sovjeterans sammanbrott och dess efterdyningar. Bildserien Salt Lake (1986) utspelar sig vid en sjö i södra Ukraina vars vatten av lokalbefolkningen sedan länge ansetts ha läkande egenskaper. Trots att utsläpp från en intilliggande fabrik numera pumpas rätt ut i sjön samlas människor fortfarande här för att simma och njuta av lediga sommardagar. Boris Mihailov tilldelades Hasselbladpriset år 2000.

I 1980-talets inledning använder den brittiska formgivaren Ron Arad metall och rå betong liksom återanvända material och skinnsäten från gamla Roverbilar. De lätt surrealistiska föremålen präglas av en uppkäftig ”gör-det-själv”-anda som inspirerar ett yngre garde. Bland andra Tom Dixon som svetsar ihop skrot på en klubbscen till ett slags extraordinära punkmöbler. Och snart myntas termen Creative Salvage som etikett på den ruffa estetiken vilken sedermera säljs dyrt i numrerade upplagor. Mot slutet av decenniet blir pjäserna mer skulpturala och sofistikerade.

Estetiskt, kulturellt och filosofiskt förknippas 1980-talet med postmodernismen som signalerar en ny epok i tänkandets historia. Fasta värden, absoluta sanningar och objektivitet betraktas inte längre som självklara utan förhandlingsbara. Inom arkitektur och design förkastar många modernismens ideal och blandar fritt från olika epoker. Hit hör den italienska och stilbildande gruppen Memphis vars kollektioner präglas av en hämningslös eklekticism men även Philippe Starck som blir en ledande ”stjärndesigner”.

En stereotyp bild av 1980-talets mode är axelvaddar, pastellfärger, rysch och pysch. I själva verket föredrar några av decenniets mest framgångsrika modeskapare svart. Hit hör Yohji Yamamoto och Rei Kawakubo som ligger bakom märket Comme des Garçons. Plaggen bärs av välbärgade intellektuella och kulturarbetare som har svårt att identifiera sig med 1980-talets nyrika och pråliga mode.

Även Martin Margiela opponerar mot extravagansen i modet med en antiglamourös och mer konceptuell inställning till mode. Debututställningen presenteras hösten 1988 och ett år senare arrangeras visningen på ett övergivet lekområde i utkanten i Paris.

När Rolfs kök öppnar i Stockholm 1989 beskrivs krogen som en ”ung mötesplats i trendigt avskalad miljö”. Inredningen av Jonas Bohlin och Thomas Sandell är en nordisk tolkning av den spartanska Shakerstilen (en stil sprungen från den religiösa och asketiska frikyrkorörelsen Shakers). Stolarna i flätad sadelgjord är formgivna av John Kandell och på väggarna ovanför en fast långbänk hänger extrastolar på bultar. Det osmyckade intrycket förstärks av restaurangens logotyp i en enkel och klar grafisk form av Björn Kussofsky och Magnus Wretblad. Under 1990-talet följs Rolfs kök av ett pärlband med krogar där formgivningen är minst lika viktig som maten.

År 1989 visas den brittiska formgivaren Jasper Morrisons utställning Some New Items for the Home i Milano. Den spartanska interiören består av ett par stolar och ett bord i ljus plywood och kan ses som ett statement mot decenniets grandiosa gester och extravagans. Engelsmannen väcker modernistiska ideal till liv och stakar ut färdriktningen för nästa decennium. Inte minst uppmuntras svenska formgivare att gräva i sitt kulturarv.

I Sverige uppstår också en sorts uppdaterad eller pikant folklorism och dalahästen blir ett populärt motiv. Prioriteringen av det enkla och flärdfria framför det brackiga och dyra syns alltmer. Under 1990-talet slår den nymodernistiska stilen igenom på bred front och skandinavisk design upplever en renässans.

En uttalat feministisk inriktning står de anonyma konstnärerna i kollektivet Guerilla Girls för. Sedan mitten av 1980-talet har de på ett effektivt sätt exponerat strukturell rasism och sexism i konstvärlden. De döljer sin identitet genom att bära gorillamasker och som alias använda kända kvinnonamn ur konsthistorien.

År 1985 inledde Guerilla Girls sin legendariska affischkampanj mot museer, gallerier, konstkritiker och alla andra som de ansåg vara på ett eller annat sätt medskyldiga till att kvinnor och icke-vita var så underrepresenterade i konsten. I verk som "Do women have to be naked to get into the Met. Museum?" från 1989 använder de sig av affischens form och reklamens visuella språk för att föra fram sina budskap på ett effektivt sätt.

Det ohierarkiska förhållningssätt som präglade den postmoderna konsten innebar också ett gränsöverskridande när det gällde normer och idéer om god smak. Hos flera konstnärer vaknade ett intresse för kitschens uttryck.

Den främste företrädaren för denna inriktning är förmodligen den amerikanske konstnären Jeff Koons. Sedan slutet av 1980-talet har han utmanat etablerade estetiska värdeskalor i arbeten med tydliga populärkulturella referenser, ofta med honom själv som en del av motivet.

Det sena 1980-talet präglades av aidsvirusets spridning och särskilt hårt drabbades New Yorks konstkretsar. Människans fysiska sårbarhet och närheten till döden blev ett centralt tema, inte minst för de konstnärer som själva direkt eller indirekt föll offer för sjukdomen.

Den amerikanska fotografen Nan Goldin använder fotografiet som en visuell dagbok. I skoningslösa bilder av sig själv, vänner och älskare gör hon sitt eget liv till konst. När hennes nära vän Cookie Mueller avled i aids hösten 1989 satte Nan Goldin samman The Cookie Portfolio 1976–1989, ömsinta och intima bilder av Cookie och hennes man Vittorio Scarpati som gått bort strax innan. Fotografiet blir ett redskap för att minnas och skydda sig mot förluster av det mest älskade.