John Bauers illustrationer – liksom detta ikoniska omslag till tidskriften Jul – har fått ett värde utöver deras ursprungliga sammanhang. De har blivit sinnebilden av en svensk sagostämning under växlande års- och högtider. Även om vi uppfattar dessa verk som synnerligen svenska, hämtade Bauer inspiration till dem från samtida brittisk illustrationskonst, i synnerhet Arthur Rackhams (1867–1939) sirligt praktfulla färgillustrationer till exklusiva julböcker.

Inför konsthantverksutställningen i Turin 1902 ville Reijmyre glasbruk satsa på avancerat konstglas. De anlitade Betzy Ählström (1857-1934), som då var verksam som teckningslärarinna i Göteborg. Hennes tid vid glasbruket blev kort, endast åren 1901-02, och det rörde sig enbart om formgivning av konstglas. Den internationella pressen lovordade glasen från Reijmyre 1902 och beskrevs som geniala. Idag finns mellan 10-15 kända objekt som är formgivna av Betzy Ählström.

Det var en komplicerad teknik som glasbruket valde, inspirerad av den franska glaskonstens så kallade Marqueterie-de-verre. Den varma glasposten rullas i glaskross och värms sedan åter upp. Ytterligare dekor i form av påklippt glas kan sedan läggas till och förhöja effekten. På Reijmyre fanns en mycket skicklig glasblåsare, Fredric Kessmeier (1859-1946), som kunde förverkliga idéerna. Eftersom de avgörande momenten i arbetet med denna teknik sker när glaset är varmt krävs det ett nära samarbete i hyttan mellan konstnär och glasblåsare. Betzy Ählström var först i Sverige med detta och det skulle senare komma att bli det normala för glasformgivare under 1900-talet.

Vintermotiven spelar en stor roll i Bruno Liljefors bildvärld. Snötäckta landskap med fåglar, rävar eller ensamma jägare återkommer i olika varianter genom hela hans konstnärskap. Hans känsliga studier av årstidernas växlingar hade ett alldeles särskilt syfte – att med största realism skildra djurens samspel med sin naturliga miljö. Mer ovanlig i Liljefors produktion är målningen Kälkbacksåkning från 1882. Här är det för ovanlighetens skull lekande barn, och inte vilda djur, som uppfyller snölandskapet.

I det belysta mittpartiet ligger Jesusbarnet på en stråbädd. Bakom honom sitter Jungfru Maria, iklädd en blå känning och skärt huvuddok något böjd över barnet och med utbredda händer. Till höger om Maria skymtar Josef och till vänster en äldre kvinna, en yngling och ett barn. I förgrunden till höger ko och åsna. Övanför Maria titta tre keruber fram ur bruna moln. Längst till vänster utblick mot natthimmel.

Sommaren 1901 besökte Anna Boberg för första gången ögruppen Lofoten i nordvästra Norge. Fjällnaturen, norrskenet och midnattssolen gjorde ett oerhört intryck på henne. Hon återvände ett trettiotal gånger, sommar som vinter, för att måla under olika ljusförhållanden. I ett stort antal målningar och skisser, ofta på papp, har Boberg avbildat fiskelägen, fjällmassiv och atmosfäriska fenomen – som här i norrsken. Målningarna från Nordnorge fick negativ kritik i Sverige, men väckte positiv uppmärksamhet utomlands.

Bergström hade rest i Frankrike, men liksom de flesta av svenskarna inte påverkats särskilt starkt av impressionismen. Denna målning är ett undantag, med snön som får bre ut sig och där konstnären redovisar solljusets och skuggornas flyktiga effekter i hela dess landskap. Han har använt blått, grått, lila och andra färger, men ändå har vi som betraktare inga problem med att uppfatta det som vit snö.

I den stjärnklara natten är den snötyngda skogen förtrollande, med rimfrost och gnistrande iskristaller. Vinterlandskap var ett centralt motiv i den nordiska symbolismen. Gustaf och Maja Fjæstad var en del av Rackstadkolonin i Värmland, vars medlemmar ville förverkliga idén om allkonstverket där alla konstarter hade samma status. Gustaf Fjæstad är även känd för sina nationalromantiska trämöbler som tillverkades i Bröderna Erikssons snickeri.

Bennett tillhörde en äldre generation än de konstnärer som under slutet av 1800-talet skildrade de svenska vintermotiven med nationalromantiska förtecken. Likafullt finns i några av hans målningar en likartad ambition att fånga den karaktäristiskt nordiska stämning som skapades av snön och vintermörkret. I denna vy över det kungliga slottet ger månskenet scenen en drömlik karaktär. Mörka gestalter rör sig ljudlöst över det mjuka snötäcket och i det magiska ljuset framträder slädspår och månskuggor.

Prunkande stilleben var omtyckta under 1600-talet. Många målades i Holland, men spreds därifrån till andra länder. Ofta blandades som här europeiska och exotiska inslag i arrangemangen. Här syns björnbär, hallon, vindruvor, veteax, ekollon, hasselnötter, granatäpple och ostron. De exotiska inslagen – apelsiner, en citron och en kinesisk skål – vittnar om tidens kontakter med fjärran länder. Här skymtar också en snigel och en fjäril – inslag som ibland tolkats som symboler för vissnande och död.

Hos Carl och Karin Larsson möttes ett nytt formspråk och gammal tradition. De praktiska ändamålen styrde inredningen, men lika viktigt var att möblerna och föremålen samspelade i en harmoni. Dessa idéer förespråkades också till exempel av Ellen Key. Hon pläderade för nya och ljusa hem i sin uppsats ”Skönhet för alla” från 1899.
Larssons flyttade till huset Lilla Hyttnäs i Sundborn sommaren 1889. Carl och Karin skulle där tillsammans skapa den inredning som gjorde hemmet berömt. Karin formgav både möbler och textilier som hon broderade och vävde. En av tamburerna inreddes tidigt till ateljé. Där finns rikligt av iögonfallande detaljer, till exempel den lustige figuren på krönet till stolpen. När en större ateljé byggdes blev detta rum en verkstad för hela familjen.

Inredningarna i det Larssonska hemmet gav sken av en lantlig enkelhet. Samtidigt var allt noga genomtänkt och influenserna hämtades bland annat från England, Skottland och Japan. Köket som främst var en plats för hushållsarbete och matlagning hade dock inte samma moderna inredningsstil och bekvämlighet som de övriga rummen.