Rasmus Nossbring, Skulptur, 16.04 (flest förhårdnader vinner)

Februari 2020

I serien De som väntar, med ursprungligen fem figurer, återger Rasmus Nossbring återkommande oglamorösa vardagliga situationer för de glasblåsare han som tonåring arbetade tillsammans med på Reijmyre glasbruk. 16.04 visar en glasblåsare som valde att lufttorka sina händer, hans främsta arbetsredskap, för att skydda dem från onödig påfrestning. Detta trots att händerna var fulla av valkar efter arbetet. Avbildningen av äldre manliga, relativt avklädda och slitna kroppar är ovanligt i vår tid. Övriga figurer i serien föreställer en man som dricker mjölk direkt ut paketet, en som håller en tepåse i en mugg och en som äter en korvmacka medan han sitter på toaletten.

Kristian Zahrtman, Adam i paradiset

Januari 2020

Nationalmuseum har förvärvat målningen Adam i paradiset av den danske konstnären Kristian Zahrtmann. Den tillhör en grupp erotiska framställningar av män som upplevdes som alltför provokativa av sin samtid och som därför hamnade i privata samlingar där de har varit osynliga för allmänheten. I och med förvärvet blir målningen en av de få med en permanent plats i offentligheten och kan betraktas som ett av tidens modigaste konstverk och tillika mest intressanta, inte minst ur ett queerperspektiv.

Målningen av Kristian Zahrtmann (1843–1917) är utförd 1914 och föreställer en ensam Adam, omgiven av lustgårdens frukter och blommor. Motivet vilar på en biblisk innehållsgrund men har samtidigt ett tydligt erotiskt uttryck. När det ställdes ut år 1914 på Den Frie Udstilling i Köpenhamn möttes det av nedgörande kritik och ansågs allt för provokativt och okonventionellt för att köpas in till den statliga konstsamlingen. Adam i paradiset är en målning som än idag har förmågan att utmana våra föreställningar om smak och konventioner. Att Zahrtmanns samtid hade så svårt för den beror förmodligen inte bara på de uppskruvade färgerna och nakenheten utan kanske ännu mer på att konstnären målat modellen med ett uttråkat uttryck istället för att låta honom spela den bibliske Adam med inlevelse. Han blir ett möjligt föremål för betraktarens begär istället för en del av en sedelärande berättelse.

Zahrtmann är på många sätt en särling i konsthistorien. Han slog igenom som historiemålare men gick redan tidigt sin egen väg genom att helst måla historiskt viktiga kvinnor i scener som var tillspetsade på olika sätt – ofta genom humor och ett visst mått av dekadens. Under 1880-talet blev han en viktig gestalt i danskt konstliv som lärare i Kunstnernes Frie Studieskoler som var ett alternativ till Kunstakademiet. Han fortsatte i den rollen in på 1900-talet och fick därmed stor betydelse för den moderna konstens utveckling i Danmark.

På senare tid har Zahrtmann rönt stor uppmärksamhet för sin fria syn på könsroller och sexualitet och hur det speglas i hans bildvärld. Just nu turnerar en utställning i Danmark mellan Ribe Kunstmuseum, Fuglsang Kunstmuseum och Den Hirschsprungske Samling där fokus ligger på detta.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom en gåva från Nationalmusei Vänner.

Joseph Ducreux, Le Silence (Tystnaden)

November 2019

Nationalmuseum har förvärvat två fysionomiska självporträtt utförda av den franske konstnären Joseph Ducreux, en av de främsta konstnärerna verksamma vid Ludvig XVI:s hov. I Ducreux porträttkonst finns ett starkt naturalistiskt drag, karaktäriserat av konstnärens förmåga att fånga ett specifikt ansiktsuttryck och känsloläge, en egenskap som han delar med den österrikiska konstnären Franz Xaver Messerschmidt.

Joseph Ducreux (1735–1802) var förmodligen elev till Maurice Quentin de la Tour (1704–1788). Det verkliga startskottet för Ducreux karriär var uppdraget att avporträttera Marie Antoinette (1755–1793). För att få reda på hur den blivande franska kronprinsessan såg ut, skickades konstnären 1769 till Wien för att avbilda henne. Resultatet blev så lyckat att Ducreux senare utnämndes till baron och fick titeln ”premier peintre de la reine”.

Genom närheten till kungafamiljen, inte minst drottningen, blev situationen vansklig för Ducreux åren närmast efter den franska revolutionens utbrott 1789. Han vistades därför i London under en period 1791. Det finns få uppgifter om Ducreux verksamhet under den korta tiden som han var där, men vi vet att han ställde ut porträtt och självporträtt på Royal Academy of Arts, bl.a. två stycken som beskrevs med titlarna Surprise mixte [sic] with Terror respektive Surprise. Sannolikt är det ena av Nationalmuseums förvärvade porträtt en senare version av det förstnämnda verket som var utställt i London. Konstnärens ansiktsuttryck präglas av överdriven och just ”skräckblandad” överraskning; storögd, med gapande mun och en dramatiskt utsträckt högerhand. Verken är utan tvekan självporträtt, men de givna titlarna som beskriver känslor liksom förvåning, visar att det lika mycket handlade om att fånga fysionomin som fenomen i sig.

Att Ducreux så snabbt kunde återvända till Paris berodde antagligen på att han kände revolutionens mest framstående konstnär, Jacques-Louis David (1748–1825). Redan i augusti 1791 visade han åter arbeten på Salongen i Paris, exempelvis ett verk som i katalogen beskrevs med titeln Silence, idag i samlingen på Spencer Museum of Art i Kansas. Ducreux expressiva porträtt i olja fick emellertid utstå både ris och ros, men oavsett fick de stor uppmärksamhet, något som genererade efterfrågan på fler verk av samma sort. Nationalmuseums Silence är sannolikt även den en senare version utförd av Ducreux efter det verk som visades på Salongen. I porträttet bär konstnären pudrad peruk, hög hatt och en brun rock. Som brukligt har en del av pudret hamnat på axlarna och rockkragen. Hans överkropp är i profil, men huvudet är vridet mot betraktaren. Det högra pekfingret är höjt till munnen för att indikera tystnad.

Ducreux intresse för fysionomi låg i tiden och bör mer allmänt associeras till upplysningstidens vetenskapliga favoritteman. Genom att para en uttalat fysionomisk utgångspunkt med självporträttet, kan verk som dessa möjligen anses ha lagt grund för nya vägar inom porträttkonsten. Det rör sig inte på något sätt om karikatyrer, men det finns inte heller längre kvar något av den traditionella porträttkonstens formella och allvarsamma karaktär. Ducreux har hos sig själv sökt fånga samtidigt helt allmängiltigt mänskliga, och vardagliga, ansiktsuttryck. Det är kanske inte förvånade att ett av Ducreux självporträtt av denna typ idag har blivit ett populärt meme på nätet, något som förstås också vittnar om konstnärens tidlösa experimentlusta och lekfullhet.

- Nationalmuseum är glada att kunna förvärva dessa exceptionella och för Joseph Ducreux mycket karaktäristiska självporträtt, säger Daniel Prytz, intendent på Nationalmuseum.

Ducreux nyförvärvade porträtt går just nu att se i museets samlingspresentation i det nyligen omgjorda 1700-talskabinettet som nu visar porträtt under revolutionstiden.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.

Verner Åkerman, skulptur föreställande Pierre Louis Alexandre

Oktober 2019

Nationalmuseum har nyligen förvärvat en skulptur i terrakotta av Verner Åkerman föreställande Pierre Louis Alexandre. Pierre Louis Alexandre är främst känd som modell vid Konstakademien under senare delen av 1800-talet och det finns många bevarade studier efter honom. Den förvärvade skulpturen är dock den enda kända av sitt slag idag.

Pierre Louis Alexandre (1844-1905) var född i Franska Guyana och kom 1863 till Stockholm, troligen som fripassagerare på ett amerikanskt fartyg med fläskkött i frakten. Här försörjde han sig som stuveriarbetare, men har främst blivit känd som modell vid Konstakademien. I arkivkällorna förekommer han med de försvenskade efternamnen Pettersson respektive Alexandersson. Det var på akademien som skulptören Verner Åkerman (1854–1903) träffade på Pierre Louis Alexandre. 1885 utförde han sin framställning av modellen. Åkerman var långt ifrån den ende som gjorde studier efter honom, men inga andra skulpturer är kända.

Åkermans terrakotta är inte ett porträtt i egentlig mening utan ett s.k. ”karaktärshuvud”, en genre som odlades i akademiundervisningen. Avsikten var inte primärt att göra ett porträtt trots att framställningen är starkt individualiserande. Senare samma år ställdes skulpturen ut under titeln ”Zambo”. Det exotiserande förhållningssättet till en svart modell var närmast regel i den samtida konsten. Till exempel uppträder Pierre Louis Alexandre som vakt i sultanens harem med kroksabel och turban i andra akademielevers framställningar. I Åkermans verk bär han en arbetarskjorta som speglar verkligheten som stuveriarbetare men ändå var modellens identitet inte intressant. Genom valet av en fiktiv titel blev Pierre Louis Alexandre i fantasin snabbt förpassad till en kontinent, som han förmodligen aldrig ens hade besökt. Tidens romantiska och schablonmässiga föreställning om afrikaner framstår i dag som både aningslös och fördomsfull.

Några år efter att Åkerman ställt ut sin terrakottabyst av Pierre Louis Alexandre skördade han flera framgångar, fick kunglig medalj och Konstakademiens resestipendium som möjliggjorde ett decenniums vistelse i Paris. Åkerman levde i en tid som fortfarande präglades av traditionen och ett stort mått av naturalism. Hans framställning av Pierre Louis Alexandre är inte bara ett ypperligt exempel på hans förbisedda konstnärskap, men också ett vittnesbörd om Pierre Louis Alexandres egenartade levnadsöde.

Skulpturen är just nu utställd i museets samlingspresentation i salen för konst 1870-1910.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom donationsmedel från Hedda och N.D. Qvists minnesfond.

Frans Francken d.y., Bröllopet i Kana

September 2019: Två flamländska mästerverk

Nationalmuseum har förvärvat två praktfulla oljemålningar av Frans Francken d.y. och Daniel Seghers. Båda var tongivande konstnärer i 1600-talets Antwerpen, under den flamländska konstens guldålder. Museet har hittills saknat en riktigt betydande målning av Francken och genom förvärvet av Seghers stora målning på koppar kan Nationalmuseum bättre spegla konstsamlandet i äldre tid i Sverige.

Frans Francken d.y. (1581–1642) tillhörde en stor och välkänd konstnärsfamilj vars medlemmar var verksamma i Antwerpen i flera generationer. Han specialiserade sig på det småfiguriga och färgrika kabinettmåleriet. Bröllopet i Kana, från ca 1618/20, skildrar berättelsen ur Johannesevangeliet om miraklet vid bröllopet i Kana, ett populärt motiv i Francken-ateljén. Brudparet sitter bland bröllopsgästerna under en baldakin i fondens mitt. I förgrunden till vänster bland vinkrukorna står Jesus klädd i en cinnoberröd mantel i färd med att omvandla vatten till vin. På pallen Jesus lämnat tom mittemot brudparet har konstnären tecknat sin signatur. Målningens detaljrikedom och figurerna klädda i ”orientaliska” kostymer i brokiga färger är typiska för det flamländska kabinettmåleriet. Målningen härrör från samlingarna vid Eremitaget i S:t Petersburg. Delar av dessa såldes av de sovjetryska myndigheterna i slutet av 1920-talet. Därför kunde Franckens målning senare förvärvas av den svenske ambassadören Vilhelm Assarsson (1889–1994). Genom en testamentarisk gåva kom målningen att ingå i Svenska Akademiens konstsamling, och har nu sålts till Nationalmuseum.

Läs nyheten om förvärvet och se båda målningarna.

Elisabeth Keyser, En konfirmand i Normandie

Juni 2019 – Verk av kvinnliga konstnärer aktiva i Frankrike under 1880-talet

Nationalmuseum har förvärvat fyra verk av Elisabeth Keyser, Ingeborg Westfelt-Eggertz, Jenny Nyström och Gerda Tirén. De var alla svenska, kvinnliga konstnärer som vistades i Frankrike under 1880-talet, en intensiv period av förändring inom svensk konst. Efter franska förebilder började de måla motiv ur det vardagliga livet och la därmed grunden till en modern svensk konst som idag hör till det mest älskade i vår konsthistoria med namn som Carl Larsson och Anders Zorn. I och med förvärven kan flera betydande kvinnliga konstnärer läggas till dessa namn.

Elisabeth Keyser reste till Paris 1878 och studerade för bland andra Léon Bonnat, en av Frankrikes största porträttmålare vid tiden. Även Keyser skulle bli en framgångsrik porträttmålare men i Frankrike ägnade hon sig främst åt att måla folklivsmotiv i den så kallade naturalismens anda. Hennes En konfirmand från Normandie är ett bra exempel på hur vissa motiv blev mode. 1875 hade fransmannen Jules Bastien-Lepage, som var många svenska konstnärers idol, målat en konfirmand och av Keysers målning att döma var motivet aktuellt ännu 1889.

Förvärven har möjliggjorts genom en generös donation av Ann Stern samt bidrag från Magda och Max Ettlers donationsmedel.

Här kan du läsa nyheten om nyförvärvet och se alla fyra konstverken.

Inger Westfelt-Eggertz, Motiv från Meudon

Juni 2019 – Verk av kvinnliga konstnärer aktiva i Frankrike under 1880-talet

Nationalmuseum har förvärvat fyra verk av Elisabeth Keyser, Ingeborg Westfelt-Eggertz, Jenny Nyström och Gerda Tirén. De var alla svenska, kvinnliga konstnärer som vistades i Frankrike under 1880-talet, en intensiv period av förändring inom svensk konst. Efter franska förebilder började de måla motiv ur det vardagliga livet och la därmed grunden till en modern svensk konst som idag hör till det mest älskade i vår konsthistoria med namn som Carl Larsson och Anders Zorn. I och med förvärven kan flera betydande kvinnliga konstnärer läggas till dessa namn.

Ingeborg Westfelt-Eggertz vistades i Frankrike samtidigt som Elisabeth Keyser och de blev vänner. Den lilla målningen med motiv av grinden till ett pensionat i Meudon var en gåva från Westfelt-Eggertz till Keyser och det ligger nära till hands att det var som ett minne från en plats där de båda bott. Meudon ligger strax utanför Paris och lockade många nordiska konstnärer.

Förvärven har möjliggjorts genom en generös donation av Ann Stern samt bidrag från Magda och Max Ettlers donationsmedel.

Här kan du läsa nyheten om nyförvärvet och se alla fyra konstverken..

Maj 2019 –Illustrationer till Den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow

Nationalmuseum har förvärvat illustrationerna till den omarbetade utgåvan av den folkkära boken Sagan om den lilla lilla gumman, utförda i slutet av 1940-talet. Boken var Elsa Beskows debutverk och gavs ut första gången 1897. Nationalmuseum har sedan tidigare flera av Elsa Beskows illustrationer i sina samlingar, till exempel boken Tomtebobarnen och flera blad ur Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér.

Sagan om den lilla lilla gumman är Elsa Beskows (1874–1953) debutverk och ett av den svenska barnbokslitteraturens evigt centrala verk. Hon har beskrivit hur hon bland annat hämtade inspiration till boken från den engelske formgivaren och illustratören Walter Crane (1845–1915), vars verk hon sett på en utställning i Stockholm 1896. Boken gavs ut första gången 1897 och är en personlig tolkning av en gammal folkramsa. Den innehåller en ljus charm och glädje vilket ger en för tiden ovanlig och särskild barnkänsla, inte minst genom allehanda ljudeffekter som Mu och Mjau.

Boken blev snabbt mycket populär, den trycktes ett stort antal gånger och genom åren kom utgåvorna att förändras. Till andra upplagan reviderades till exempel titelsidan bland annat för att konstnären hade gift sig och bytt efternamn från Maartman till Beskow. Det ursprungliga slutet på sagan – ”Schas katta!!!!” – var kanske något abrupt, och på uppdrag av förläggaren som mindes ramsans slut annorlunda, lade hon senare till ytterligare en teckning som beskrev kattens vidare öde: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen”.

Olyckligtvis gick Beskows teckningar till originalupplagan tidigt förlorade. De hade överförts till litografiska tryckstenar som efter alla omtryckningar till slut blev alldeles utnötta. Då Bonniers skulle ta över utgivningen efter Wahlström och Widstrand skapade Beskow i slutet av 1940-talet nya illustrationer baserade på de gamla tryckta, men nu utförda för fotografiskt tryck. Originalet till den andra utgåvans titelsida fanns dock bevarat och kunde återanvändas i den omarbetade upplagan. I de nya illustrationerna modifierades sagans slut ytterligare och en strof lades till som möjligen kunde lugna de som fortfarande undrade vart gummans katt tog vägen: ”men kanske ändå att han kom hem till slut. E.B.”.

Att reproduktionstekniken nu var fotografisk ämnad för stor upplaga, innebar annars att detalj- och nyansrikedom i linjeföring och färger riskerade att minska, något som Beskow uppenbart tagit hänsyn till i de omritade illustrationerna. På så sätt får de ett något förenklat, men samtidigt kanske mer omedelbart uttryck, vilket för övrigt stämde väl med den typ av barnboksillustration som var på modet under 1900-talets mitt.

- Vi är glada att kunna bevara en viktig del av svensk barnboksillustration för framtiden i och med förvärvet. Teckningarna kompletterar andra klassiker av Elsa Beskow som sedan tidigare finns i museets samlingar, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna och forskning på Nationalmuseum.

Vissa av illustrationerna från Sagan om den lilla lilla gumman går att se i utställningen Från gryning till skymning som visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 28 maj.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.

Maj 2019 –Illustrationer till Den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow

Nationalmuseum har förvärvat illustrationerna till den omarbetade utgåvan av den folkkära boken Sagan om den lilla lilla gumman, utförda i slutet av 1940-talet. Boken var Elsa Beskows debutverk och gavs ut första gången 1897. Nationalmuseum har sedan tidigare flera av Elsa Beskows illustrationer i sina samlingar, till exempel boken Tomtebobarnen och flera blad ur Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér.

Sagan om den lilla lilla gumman är Elsa Beskows (1874–1953) debutverk och ett av den svenska barnbokslitteraturens evigt centrala verk. Hon har beskrivit hur hon bland annat hämtade inspiration till boken från den engelske formgivaren och illustratören Walter Crane (1845–1915), vars verk hon sett på en utställning i Stockholm 1896. Boken gavs ut första gången 1897 och är en personlig tolkning av en gammal folkramsa. Den innehåller en ljus charm och glädje vilket ger en för tiden ovanlig och särskild barnkänsla, inte minst genom allehanda ljudeffekter som Mu och Mjau.

Boken blev snabbt mycket populär, den trycktes ett stort antal gånger och genom åren kom utgåvorna att förändras. Till andra upplagan reviderades till exempel titelsidan bland annat för att konstnären hade gift sig och bytt efternamn från Maartman till Beskow. Det ursprungliga slutet på sagan – ”Schas katta!!!!” – var kanske något abrupt, och på uppdrag av förläggaren som mindes ramsans slut annorlunda, lade hon senare till ytterligare en teckning som beskrev kattens vidare öde: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen”.

Olyckligtvis gick Beskows teckningar till originalupplagan tidigt förlorade. De hade överförts till litografiska tryckstenar som efter alla omtryckningar till slut blev alldeles utnötta. Då Bonniers skulle ta över utgivningen efter Wahlström och Widstrand skapade Beskow i slutet av 1940-talet nya illustrationer baserade på de gamla tryckta, men nu utförda för fotografiskt tryck. Originalet till den andra utgåvans titelsida fanns dock bevarat och kunde återanvändas i den omarbetade upplagan. I de nya illustrationerna modifierades sagans slut ytterligare och en strof lades till som möjligen kunde lugna de som fortfarande undrade vart gummans katt tog vägen: ”men kanske ändå att han kom hem till slut. E.B.”.

Att reproduktionstekniken nu var fotografisk ämnad för stor upplaga, innebar annars att detalj- och nyansrikedom i linjeföring och färger riskerade att minska, något som Beskow uppenbart tagit hänsyn till i de omritade illustrationerna. På så sätt får de ett något förenklat, men samtidigt kanske mer omedelbart uttryck, vilket för övrigt stämde väl med den typ av barnboksillustration som var på modet under 1900-talets mitt.

- Vi är glada att kunna bevara en viktig del av svensk barnboksillustration för framtiden i och med förvärvet. Teckningarna kompletterar andra klassiker av Elsa Beskow som sedan tidigare finns i museets samlingar, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna och forskning på Nationalmuseum.

Vissa av illustrationerna från Sagan om den lilla lilla gumman går att se i utställningen Från gryning till skymning som visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 28 maj.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.

Maj 2019 –Illustrationer till Den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow

Nationalmuseum har förvärvat illustrationerna till den omarbetade utgåvan av den folkkära boken Sagan om den lilla lilla gumman, utförda i slutet av 1940-talet. Boken var Elsa Beskows debutverk och gavs ut första gången 1897. Nationalmuseum har sedan tidigare flera av Elsa Beskows illustrationer i sina samlingar, till exempel boken Tomtebobarnen och flera blad ur Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér.

Sagan om den lilla lilla gumman är Elsa Beskows (1874–1953) debutverk och ett av den svenska barnbokslitteraturens evigt centrala verk. Hon har beskrivit hur hon bland annat hämtade inspiration till boken från den engelske formgivaren och illustratören Walter Crane (1845–1915), vars verk hon sett på en utställning i Stockholm 1896. Boken gavs ut första gången 1897 och är en personlig tolkning av en gammal folkramsa. Den innehåller en ljus charm och glädje vilket ger en för tiden ovanlig och särskild barnkänsla, inte minst genom allehanda ljudeffekter som Mu och Mjau.

Boken blev snabbt mycket populär, den trycktes ett stort antal gånger och genom åren kom utgåvorna att förändras. Till andra upplagan reviderades till exempel titelsidan bland annat för att konstnären hade gift sig och bytt efternamn från Maartman till Beskow. Det ursprungliga slutet på sagan – ”Schas katta!!!!” – var kanske något abrupt, och på uppdrag av förläggaren som mindes ramsans slut annorlunda, lade hon senare till ytterligare en teckning som beskrev kattens vidare öde: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen”.

Olyckligtvis gick Beskows teckningar till originalupplagan tidigt förlorade. De hade överförts till litografiska tryckstenar som efter alla omtryckningar till slut blev alldeles utnötta. Då Bonniers skulle ta över utgivningen efter Wahlström och Widstrand skapade Beskow i slutet av 1940-talet nya illustrationer baserade på de gamla tryckta, men nu utförda för fotografiskt tryck. Originalet till den andra utgåvans titelsida fanns dock bevarat och kunde återanvändas i den omarbetade upplagan. I de nya illustrationerna modifierades sagans slut ytterligare och en strof lades till som möjligen kunde lugna de som fortfarande undrade vart gummans katt tog vägen: ”men kanske ändå att han kom hem till slut. E.B.”.

Att reproduktionstekniken nu var fotografisk ämnad för stor upplaga, innebar annars att detalj- och nyansrikedom i linjeföring och färger riskerade att minska, något som Beskow uppenbart tagit hänsyn till i de omritade illustrationerna. På så sätt får de ett något förenklat, men samtidigt kanske mer omedelbart uttryck, vilket för övrigt stämde väl med den typ av barnboksillustration som var på modet under 1900-talets mitt.

- Vi är glada att kunna bevara en viktig del av svensk barnboksillustration för framtiden i och med förvärvet. Teckningarna kompletterar andra klassiker av Elsa Beskow som sedan tidigare finns i museets samlingar, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna och forskning på Nationalmuseum.

Vissa av illustrationerna från Sagan om den lilla lilla gumman går att se i utställningen Från gryning till skymning som visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 28 maj.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.

Maj 2019 –Illustrationer till Den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow

Nationalmuseum har förvärvat illustrationerna till den omarbetade utgåvan av den folkkära boken Sagan om den lilla lilla gumman, utförda i slutet av 1940-talet. Boken var Elsa Beskows debutverk och gavs ut första gången 1897. Nationalmuseum har sedan tidigare flera av Elsa Beskows illustrationer i sina samlingar, till exempel boken Tomtebobarnen och flera blad ur Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér.

Sagan om den lilla lilla gumman är Elsa Beskows (1874–1953) debutverk och ett av den svenska barnbokslitteraturens evigt centrala verk. Hon har beskrivit hur hon bland annat hämtade inspiration till boken från den engelske formgivaren och illustratören Walter Crane (1845–1915), vars verk hon sett på en utställning i Stockholm 1896. Boken gavs ut första gången 1897 och är en personlig tolkning av en gammal folkramsa. Den innehåller en ljus charm och glädje vilket ger en för tiden ovanlig och särskild barnkänsla, inte minst genom allehanda ljudeffekter som Mu och Mjau.

Boken blev snabbt mycket populär, den trycktes ett stort antal gånger och genom åren kom utgåvorna att förändras. Till andra upplagan reviderades till exempel titelsidan bland annat för att konstnären hade gift sig och bytt efternamn från Maartman till Beskow. Det ursprungliga slutet på sagan – ”Schas katta!!!!” – var kanske något abrupt, och på uppdrag av förläggaren som mindes ramsans slut annorlunda, lade hon senare till ytterligare en teckning som beskrev kattens vidare öde: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen”.

Olyckligtvis gick Beskows teckningar till originalupplagan tidigt förlorade. De hade överförts till litografiska tryckstenar som efter alla omtryckningar till slut blev alldeles utnötta. Då Bonniers skulle ta över utgivningen efter Wahlström och Widstrand skapade Beskow i slutet av 1940-talet nya illustrationer baserade på de gamla tryckta, men nu utförda för fotografiskt tryck. Originalet till den andra utgåvans titelsida fanns dock bevarat och kunde återanvändas i den omarbetade upplagan. I de nya illustrationerna modifierades sagans slut ytterligare och en strof lades till som möjligen kunde lugna de som fortfarande undrade vart gummans katt tog vägen: ”men kanske ändå att han kom hem till slut. E.B.”.

Att reproduktionstekniken nu var fotografisk ämnad för stor upplaga, innebar annars att detalj- och nyansrikedom i linjeföring och färger riskerade att minska, något som Beskow uppenbart tagit hänsyn till i de omritade illustrationerna. På så sätt får de ett något förenklat, men samtidigt kanske mer omedelbart uttryck, vilket för övrigt stämde väl med den typ av barnboksillustration som var på modet under 1900-talets mitt.

- Vi är glada att kunna bevara en viktig del av svensk barnboksillustration för framtiden i och med förvärvet. Teckningarna kompletterar andra klassiker av Elsa Beskow som sedan tidigare finns i museets samlingar, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna och forskning på Nationalmuseum.

Vissa av illustrationerna från Sagan om den lilla lilla gumman går att se i utställningen Från gryning till skymning som visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 28 maj.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.

Mars 2019 – tre engelska porträttminiatyrer

Nationalmuseum har förvärvat tre engelska verk av porträttminiatyristerna Jeremiah Meyer, Ozias Humphry och John Cox Dillman Engleheart. Porträtten är alla exempel på konstartens blomstring från mitten av 1700-talet och fram till 1800-talets början. Förvärvet utgör ett viktigt tillskott till museets samling av porträttminiatyrer, som är en av världens främsta.

Definitionen av en porträttminiatyr baseras trots namnet inte på format utan handlar om material och måleriteknik. Franskans miniature syftar på tekniken att måla med pigmentet mönja (minium). Underlaget var ursprungligen pergament precis som i de medeltida handskrifterna. Runt 1700 började även elfenben att användas som underlag. Om kring 1820 lyckades storformatigt elfenben utvinnas genom fanérmetoden. Strax efter detta förlorade miniatyrmåleriet striden med fotografin för porträttavbildningar.

Jeremiah Meyer

Jeremiah Meyer (1735–1789) är en påminnelse om den stora betydelse som utlandsfödda miniatyrister fick för konstartens utveckling i England. Han var född i Tübingen och fick sin skolning i emaljmåleri i London av den sachsiske Christian Friedrich Zincke. Som ett kvitto på sin skicklighet blev Meyer utnämnd till hovemaljör, men sin största insats gjorde han dock genom att tekniskt och konstnärligt utveckla miniatyrmåleriet på elfenben. Genom ett transparent måleri i akvarell kunde han utnyttja elfenbenets egen lyster och få sina porträtt att skimra. Hans stil var samtidigt utpräglat grafisk, medan koloriten gavs en underordnad roll. Meyer byggde upp sina porträtt med stor teknisk skicklighet med ömsom korta, korsande linjer och längre, obrutna linjer. Genom att arbeta med en varierande gradering av linjerna och deras täthet kunde han också ge olika karaktär åt hud, hår och kläder. Samma sak gällde behandlingen av ljus och skugga. Allt detta syns tydligt i det nyligen förvärvade porträttet av en yngling i blå rock. Med några få välplacerade ljusdagrar på nästipp, läppar och knappar visar Meyer att han hade full kontroll över uttrycksmedlen. Den ovanligt välbevarade hudtonen, är sällsynt i hans arbeten eftersom de röda färgämnen som konstnären använde ofta har blekts.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven av de tre porträttminiatyrerna har möjliggjorts genom bidrag från Hjalmar och Anna Wicanders donationsmedel.

Se även posterna med Ozias Humphrys porträtt av Suliman Aga Le Luna och John Cox Dillman Englehearts porträtt av familjen Barker.

Mars 2019 – tre engelska porträttminiatyrer

Nationalmuseum har förvärvat tre engelska verk av porträttminiatyristerna Jeremiah Meyer, Ozias Humphry och John Cox Dillman Engleheart. Porträtten är alla exempel på konstartens blomstring från mitten av 1700-talet och fram till 1800-talets början. Förvärvet utgör ett viktigt tillskott till museets samling av porträttminiatyrer, som är en av världens främsta.

Definitionen av en porträttminiatyr baseras trots namnet inte på format utan handlar om material och måleriteknik. Franskans miniature syftar på tekniken att måla med pigmentet mönja (minium). Underlaget var ursprungligen pergament precis som i de medeltida handskrifterna. Runt 1700 började även elfenben att användas som underlag. Om kring 1820 lyckades storformatigt elfenben utvinnas genom fanérmetoden. Strax efter detta förlorade miniatyrmåleriet striden med fotografin för porträttavbildningar.

Ozias Humphry

Ozias Humphry (1742–1810) var på många sätt Meyers motsats både som konstnär och människa. Koloriten spelade till en början större roll än det lineära och detta berodde på att Humphry ägnade sig lika mycket åt olje- och pastellmåleri. Hans blonda och varma toner har ofta tagits som intäkt för just en nära relation till pastellen som konstart. Ett tag såg det också ut som om Humphry helt skulle överge miniatyrmåleriet, men efter en längre studieresa i Italien valde han att i stället koncentrera sig på det eftersom det gav bättre ekonomisk utkomst. Det kraftfulla porträttet av Suliman Aga Le Lun, som besökte London som representant för bejen av Tripoli, målades 1782 på beställning av Mary Bruce, hertiginna av Richmond. Det långväga besöket sammanhängde med britternas ansträngningar att begränsa sjöröveriets verkningar för deras sjöfart i Medelhavet. Två år senare reste Humphry till Indien i förhoppning om att tjäna stora pengar på porträtt av maharadjor, men detta blev en besvikelse. När han återvände 1787 började han snart känna av en försämrad syn, som till slut satte punkt för hans karriär i förtid.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven av de tre porträttminiatyrerna har möjliggjorts genom bidrag från Hjalmar och Anna Wicanders donationsmedel.

Se även posterna med Jeremiah Meyers porträtt av Pojke i blå rock och John Cox Dillman Englehearts porträtt av familjen Barker.

Mars 2019 – tre engelska porträttminiatyrer

Nationalmuseum har förvärvat tre engelska verk av porträttminiatyristerna Jeremiah Meyer, Ozias Humphry och John Cox Dillman Engleheart. Porträtten är alla exempel på konstartens blomstring från mitten av 1700-talet och fram till 1800-talets början. Förvärvet utgör ett viktigt tillskott till museets samling av porträttminiatyrer, som är en av världens främsta.

Definitionen av en porträttminiatyr baseras trots namnet inte på format utan handlar om material och måleriteknik. Franskans miniature syftar på tekniken att måla med pigmentet mönja (minium). Underlaget var ursprungligen pergament precis som i de medeltida handskrifterna. Runt 1700 började även elfenben att användas som underlag. Om kring 1820 lyckades storformatigt elfenben utvinnas genom fanérmetoden. Strax efter detta förlorade miniatyrmåleriet striden med fotografin för porträttavbildningar.

John Cox Dillman Engleheart

John Cox Dillman Engleheart (1784–1862) var nevö och elev till den mer berömde George Engleheart. Han arbetade först för sin onkel och livnärde sig på att kopiera dennes arbeten. I motsats till George Englehearts utpräglat lineära stil, som distanserade porträttminiatyren från oljemåleriet, utvecklade han en mer förfinad teknik där de synliga penseldragen tonades ned och koloriten blev varmare. Det nyligen förvärvade grupporträttet, som troligen återger en av konstnärens svågrar med familj, vittnar om John Englehearts eget finmåleri. Här har konstnären lagt ned lika mycket energi på arbetet med modellernas ansikten som inläggningarna i kanapén. Den stora porträttminiatyren av familjen Barker, utförd på 1820-talet, visar att konstarten vid denna tidpunkt hade ambitionen att mäta sig med oljemåleriet i både format och yta.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven av de tre porträttminiatyrerna har möjliggjorts genom bidrag från Hjalmar och Anna Wicanders donationsmedel.

Se även posterna med Jeremiah Meyers porträtt av Pojke i blå rock och Ozias Humphrys porträtt av Suliman Aga Le Luna.

Januari 2019 - Två porträtteckningar från 1700-talet

Nationalmuseum har förvärvat två tecknade porträtt från 1700-talet. Det ena är ett självporträtt av Louis-Jean-François Lagrenée medan det andra återger en okänd kvinna av Johann-Ernst Heinsius. Båda verken är fullt utarbetade och visar prov på en teknisk virtuositet, som fångar både karaktär och livfullhet hos de avporträtterade.

Louis-Jean-François Lagrenée (1725–1805) studerade i slutet av 1740-talet för Carle van Loo (1705–1765) i Paris. Han vann 1749 den kungliga franska konstakademins resestipendium för studier i Rom och tog under de följande åren i Italien intryck av bland annat Guido Reni (1575–1642) och Francesco Albani (1578–1660). Under en period i början av 1760-talet var han hovmålare i Sankt Petersburg och föreståndare för den kejserliga konstakademien. Långt senare, under åren 1781–1787, återkom Lagrenée till Rom, nu som föreståndare för den franska konstakademien.

Lagrenée specialiserade sig på mytologiska motiv präglade av en relativt stram klassicism, men utförde också ett mindre antal medryckande porträtt. Bland de senare märks bland annat ett prisat självporträtt, idag i konstmuseet Sinebrychoffs samlingar i Helsingfors. I det tecknade porträtt i profil, som nu Nationalmuseum förvärvat, avbildar Lagrenée sig själv med en, som det verkar, viss distans till sin person och konstnärsroll. Han framstår här, trots sina förmodat unga år, såväl belevad som något bedagad. Möjligen är detta ett intryck som också förstärks av tekniken. Profilen är visserligen tecknad med säkra konturer, men i verket som helhet uppvisar konstnären samtidigt en viss lätthet i linjeföringen. Detta är ett typiskt drag för den skickliga teckningskonst som Lagrenée utvecklade under studieåren i Italien.

Johann-Ernst Heinsius(1731–1794)var, liksom sin bror Johann-Julius Heinsius (1740–1812), verksam som porträttmålare vid det furstliga hovet i Weimar. Senare arbetade Johann-Ernst även i Hamburg där han fick i uppdrag att porträttera medlemmar ur stadens borgerskap. Nationalmuseums porträtt föreställer en ung, livfull kvinna som blickar över axeln åt hennes vänstra sida (ur betraktarens utgångspunkt tittar hon åt höger, vilket har legat till grund för verkets titel). Hon är klädd i en dyrbar klänning, möjligen av siden och med krage i spets. Hennes hår är extravagant uppsatt och prytt med en större rosett och en hätta. Konstnären har fångat med en till synes lätt och fri hand den unga kvinnans livaktiga och glada kynne. Detta gäller inte bara det lilla leendet, som spelar över munnen utan även den glädje som hennes blick utstrålar. Genom att kontrastera skarpa konturer i svart krita, skuggade partier och förhöjningar i vitt, skapar konstnären volym och textur. Nationalmuseums nyförvärv är ett utsökt exempel på Heinsius porträttkonst i tecknad form. På ett mästerligt vis ingjuter han ett i det närmaste vibrerande liv i kvinnans blick.

Förvärven har möjliggjorts genom bidrag från Hedda & N.D. Qvists Minnesfond respektive Magda och Max Ettlers fond.

December 2018 - Sjuårstronen av Knut Fjaestad

Nationalmuseum har förvärvat en så kallad stabbestol med stora snötyngda grenar som bygger upp ryggen. Stolen är unik och formgiven och snidad av Knut Fjaestad. Den tog sju år att tillverka och stod färdig 1914, vilket givit stolen namnet Sjuårstronen.

Knut Fjaestad (1860-1937) började snida möbler i trä omkring år 1907, då han köpte 1700-talshuset Bjälbo vid Skärsätra gård på Lidingö. Han hade innan dess varit verksam som köpman i Gamla stan i Stockholm. Inspirationen fick Knut då han såg en stabbestol, som hans yngre bror Gustaf Fjaestad (1868-1948) tillverkat åt Ernest Thiel (1859-1947). Gustaf hade snidat stabbestolar sedan 1894, då den tidigaste kända tillverkades. Denna typ av stol framställdes och fick sin form genom att ämnet var en stock. Den mest kända gruppen av Gustaf Fjaestads möbler är den stora soffgrupp som han skapade åt Thiel och som idag finns på Thielska galleriet. Till skillnad från brodern, som studerat vid Konstakakademien och Konstnärsförbundets skola, var Knut autodidakt (outbildad konstnär).

Knut Fjaestads konstnärliga gärning kan sägas vara formad av två strömningar. Dels verkade han i en tid då man vurmade för det konstnärligt unika och handgjorda, starkt påverkad av den brittiska Art- and Craft-rörelsen under 1800-talets slut. Samtidigt utvecklades en nationell variant av jugend-stilen. Fjaestad omformade denna och satte sin egen prägel på den genom sina handgjorda, snidade möbler. Han verkade i en tid då särskilt svenska motiv lyftes fram inom konsten, något som bland annat Richard Bergh (1858-1919) framhöll. Konstnärerna sökte efter människans och naturens mystiska inre väsen och det som uppfattades som genuint nordiskt. Bergh framhöll den knotiga martallen, som blivit förkrympt och knotig till följd av att ha växt på en väderutsatt blåsig och näringsfattig plats, som symbolen för den svenska konsten.

Själv kallade Knut Fjaestad sina snidade möbler i trä för ”fantasiarbeten” och visade dem första gången på en utställning på Birger Jarlsgatan i Stockholm år 1923. Den samtida pressen talade om dessa möbler som att ”de påminna oss knappast om något vi sett förut, varken av forntid eller nutid, rokoko eller futurism, utan äro helt egenartade”. Varje möbel var unikt utformad och materialet, stubbar och trästockar i både gran och björk, fick bestämma vilken typ möbel det skulle bli. För att få fram en reliefverkan och ytstruktur på möblerna arbetade Fjaestad med att snida, olja, tjära och bränna träet. Den vita ytan tillkom genom att träet skurades. Genom detta förvärv har museet breddat sin samling av möbler från tiden. Nationalmuseum har sedan tidigare en stabbestol av Gustaf Fjaestad, men detta är det första verket av Knut Fjaestad.

Förvärvet är en gåva från Ann Stern genom Nationalmusei Vänner.

November 2018 - Båtar framför grottan i parken vid Méréville av Hubert Robert

Nationalmuseum har nyligen förvärvat en liten målning av Hubert Robert som visar en vy från parken i Méréville, troligen utförd 1786-87. Robert har framförallt blivit känd för sina pittoreska vedutor från Rom, ofta sammansatta av ett fantasiartat konglomerat med olika berömda ruiner och monument. Mindre känd är hans verksamhet som trädgårdsskapare. Den nyförvärvade målningen tillkom i samband med de arbeten Hubert Robert gjorde i parken vid Méréville för den förmögne bankiren, markis Jean-Joseph de Laborde.

Den franske konstnären Hubert Robert (1733-1808), även kallad ”Robert des ruines”, förknippas framförallt med storslagna och pittoreska vyer från Rom där han vistades i mer än ett decennium från 1754. Vid hemkomsten till Paris 1765 var han redan ett stort namn och fortsatte att göra fantasibilder med sammanställningar av olika monument, s.k. capriccios, liksom vyer från Paris. Robert arbetade vidare på ruintemat och besläktade ämnen som bränder och förstörelse.

Roberts konstnärliga meriter bidrog snart också till att han utnämndes till kunglig trädgårdsskapare, dessinateur des Jardins du Roy. Det var dock väldigt lite som förenade Robert med hans berömde föregångare på posten, André Le Nôtre, då han aldrig verkar ha utfört en planritning till någon trädgård. Hans främsta hjälpmedel var istället teckningar och målningar med olika vyer av de planerade anläggningarna. Mycket litet talar heller för att Robert själv stakade ut någon park med utgångspunkt i sina vyer. I stället fungerade hans målningar som reklambilder, avsedda för beställaren. Samtidigt kunde de tjäna som grundval för de olika specialister, för vilka Robert var den samordnande kraften. Här förekom arkitekter, skulptörer och trädgårdsmästare. Utan deras hjälp hade han aldrig kunnat förverkliga några av sina trädgårds- och parkidéer. Robert var därför snarare en entreprenör och ”designer”.

Den nyligen förvärvade målningen är med största säkerhet ett exempel på Roberts unika sätt att med hjälp av oljemålningar skapa trädgårdar och parker, i detta fall Méréville beläget 65 km sydväst om Paris. Robert engagerades av dess ägare, markis Jean-Joseph de Laborde år 1786. Allt fick ett abrupt slut när markisen blev giljotinerad 1794. Fram till dess pågick en febril verksamhet med omfattande anläggningsarbeten i parken. Förutom olika lusthus och monument tillkom flera konstgjorda grottor. Robert hade erfarenhet av detta bl.a. från Versailles där han ett decennium tidigare skapat en pittoresk grottformation kring skulpturgruppen les Bains d’Apollon från 1600-talet gjord av François Girardon och Thomas Regnaudin i en av trädgårdsanläggningarna. Nu tog Robert med sig samma konstnärer som han arbetat med i Versailles, bl.a. skulptören Yves-Éloi Boucher, brorson till den berömde François Boucher. Denne och flera andra nämns i Roberts brevväxling med markis de Laborde, som ansvariga för att göra tredimensionella modeller till de stora grottorna i Méréville. Som inspiration och vägledning fungerade bl.a. Roberts målningar av det slag som Nationalmuseum nyligen förvärvat. Båtar framför grottan i parken vid Méréville kan jämföras med Roberts bägge målningar i Nationalmuseum med vyer från Méréville (NM 2794-2795), som visar de stora grottorna, kaskaden, den rustika träbron och lusthuset.

Förvärvet av målningen av Robert har möjliggjorts genom medel från stiftelsen Hedda och N.D. Qvists minnesfond.

Oktober 2018 - Uno Åhréns unika skåp från 1924

I samband med att Nationalmuseum öppnar igen har Nationalmusei Vänner skänkt Uno Åhréns unika skåp kallat Edens lustgård, även benämnt Paradisskåpet, som gåva. Det visades i en damsalong, även kallat boudoir, på Parisutställningen 1925, inrett av arkitekten Uno Åhrén. Skåpet tillverkades endast i ett exemplar vilket gör det till både en raritet av stort internationellt intresse men också en utsökt märkesmöbel som väl sammanfattar det svenska 1920-talets Swedish Grace.

Under närmare ett sekel var Uno Åhréns (1897-1977) inredning av en damsalong på Parisutställningen 1925 endast ett välkänt svartvitt fotografi i designhistoriska standardverk. Möblerna hamnade hos privata samlare, men några har under senare år glädjande nog kommit ut på marknaden. 2011 förvärvade Nationalmuseum en fåtölj och ett bord från Åhréns damsalong med hjälp av medel ur Barbro Oshers fond Pro Suecia Foundation. Nu har museet fått det exklusiva skåp som ingick i inredningen i gåva av Nationalmusei Vänner.

Skåpet är utfört i intarsia, vilket innebär att mönster har skapats av olika träslag i tunt faner. Motivet föreställer Paradiset där Adam och Eva lever bland exotiska växter och djur. På skrivskivans lock ringlar den opålitliga ormen som lurar dem att äta äpplet som växer i Kunskapens träd. Materialen är påkostade. Intarsian på skåpets sidor och dörrar är gjord av brasiliansk valnöt, eukalyptus och tropiskt olivträ medan skrivskivan är tillverkad av afrikansk ebenholts. Skåpsdörrarna är försedda med glas i olika geometriska former och innanför dessa syns det ljusröda läder som skåpet är inrett med. På Parisutställningen 1925 stod det bland annat graverat glas från Orrefors på hyllorna. Handtag, nyckel och beslag är gjorda av försilvrad metall.

Uno Åhrén var stadsplanerare, arkitekt och inredningsarkitekt under 1900-talets första hälft. Efter Parisutställningen 1925 kom han att bli en av funktionalismens främsta förespråkare, bland annat ingick han i gruppen bakom Stockholmsutställningen 1930. Åhréns deltagande på Parisutställningen blev problematiskt för honom. Å ena sidan fick den svenska exklusiva designen med hög hantverksmässig och konstnärlig dekorativ kvalitet stor internationell uppmärksamhet. Å andra sidan upplevde Åhrén en professionell kris som ledde till att utställningen blev en vändpunkt för honom. Det var ett besök på Le Corbusiers Pavillion L’Ésprit Nouveau som fick honom att omvärdera sitt konstnärliga arbete. Le Corbusier presenterade ett modernistiskt hem i enkla, strama former med enfärgade, odekorerade ytor som skulle underlätta massproduktion.

Mötet med Le Corbusiers paviljong ledde till att Åhrén skrev en mycket självkritisk artikel, kallad ”Brytningar”, i Svenska Slöjdföreningens Årsbok 1925. Men han tog inte bara avstånd från sitt eget deltagande i Parisutställningen, han pläderade också aktivt för funktionalismens moderna design. Denna skulle skapas av anonyma formgivare, vilka ställde sig i samhällets tjänst och utan att någonsin framhålla sin egen individuella konstnärliga förmåga. Troligen bidrog Åhréns självkritik till att hans inredning till Parisutställningen 1925 kom att behandlas som en parentes – ett ”ungdomligt felsteg” – i hans karriär i 1900-talets designhistorieskrivning. Men det hindrar inte att vi idag kan uppskatta hans exklusiva inredning med möbler av utsökt kvalitet.

Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Nationalmusei Vänner.

Juli 2018 - Verk av tre tyska konstnärer på resa

Nationalmuseum har förvärvat tre landskapsmotiv av tyska konstnärer på resa. Ernst Fries Vy över Tivoli med kaskaderna och Ponte Lupo samt Vestatemplet och Sibyllatemplet, Carl Morgensterns Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini och Georg Eduard Otto Saals Vermafossen. Studie. Av tyska konstnärer fanns tidigare inga verk av det här slaget i Nationalmuseums samlingar.

Med de tre nyförvärven blir det möjligt att tydligare visa hur internationell den konstnärliga verksamheten oftast var under 1800-talet. Olika nationaliteter sökte sig till samma resmål och målade samma motiv. I museets samlingar finns målningar från samma platser av bland annat franska, danska och svenska konstnärer.

En gemensam nämnare hos de tre målningarna är distansen till motivet, i samtliga fall en berömd plats som konstnären valt att placera i fjärran. Vyerna inbjuder till att med blicken utforska vägar, rumsligheter och byggnader på ett sätt som visar hur distansen eller fjärrperspektivet blev centralt i den tyska konsten under romantiken. Till exempel låter Goethe sin romanfigur Werther i Den unge Werthers lidanden föredra att betrakta landskapet på håll för att kunna uppleva det genom sin föreställningsförmåga. På ena sidan av en dal kan han med blicken röra sig upp och ned för den andra sidans branter men när han väl tar sig dit fysiskt försvinner magin och han höjer blicken mot nästa vy i det som nu blivit fjärran.

Detta förhållande till naturen och landskapet tycks vara inbyggd i de tre nyförvärvade målningarna. Man kan tänka på deras tillkomst som en motsvarighet till det slags distanserade upplevelse som Werther föredrog framför att utforska platsen fysiskt.

När Ernst Fries dog redan vid 31 års ålder hade han inte riktigt hunnit etablera sig som konstnär i Karlsruhe, där han slog sig ned efter sin fyra år långa vistelse i Italien. Därför lämnade han inte någon stor produktion efter sig. Nationalmuseums nyförvärvade vy över Tivoli är således en raritet. Av det friska måleriet och den skarpa ljusbehandlingen att döma är den åtminstone delvis utförd på plats inför motivet, när konstnären besökte Tivoli i oktober 1826. Fries ska ha varit särskilt fascinerad av kaskader och grottor och det ligger nära till hands att se bilden som en inlevelsefullt målad upplevelse av ett av de mest berömda och dramatiska scenerierna av det slaget.

Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Wirosfonden.

Juli 2018 - Verk av tre tyska konstnärer på resa

Carl Morgenstern reste till Italien 1834 för att stanna i tre år. Han målade flitigt längs Amalfikusten och på Capri, som hörde till de mest angelägna resmålen för konstnärer. Hans studie från en punkt strax ovanför Sorrento demonstrerar en av hans specialiteter, ett subtilt luftperspektiv i en svagt blå-violett ton. Särskilt intressant är att han suttit i en öppning i berget, förmodligen för att utnyttja skuggan som faller i förgrunden och en bit in i bilden och kunna måla den soldränkta vyn utan att besväras av ljuset.

Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Wirosfonden.

Juli 2018 - Verk av tre tyska konstnärer på resa

Tyska konstnärer reste inte enbart söderut. Senare på seklet blev också Norden ett intressant resmål och då i synnerhet Norge, som kunde erbjuda de mest anslående scenerierna med vattenfall, fjäll och fjordar. Georg Eduard Otto Saals studie från Vermafossen är helt och hållet målad på plats inför motivet. Med sina levande träd och brusande vattenfall är den ett mycket fint exempel på hur konstnärer utvecklade en teknik för att med enklast och snabbaste möjliga penselföring uppnå en hög grad av illusion.

Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Wirosfonden.