Per Kraffts bild av en läsande pojke ingår i en lång tradition av moraliserande bilder av lättjan. Han ser ut att snart kunna somna. Kompositionen har rötter i holländsk konst och tillkom under vistelsen i Paris 1757. Den påminner om inflytandet från franska förebilder som Chardin och Greuze.

Natoire omvandlade med lätt hand mytologiska teman till eleganta scener. Flodgudar och vattenymfer (najader) var populära motiv. Carl Gustaf Tessin förvärvade denna målning på Salongen i Paris 1740. Tessins konstsamling utgör en viktig del av Nationalmuseums samlingar. På grund av ekonomiska problem tvingades Tessin sälja den till Fredrik I 1749. Efter Gustav III:s död överfördes ägandet av de kungliga konstsamlingarna till staten.

Kultureliten under 1700-talet värdesatte de stora tänkarna och filosoferna och omgav sig med gärna med avbildningar av dem och exklusiva samlarobjekt, som den här glasskålen från Böhmen.

Guillaume-Thomas-Raphaël Taraval var en av de franska konstnärer som anlitades för slottsbygget på 1730-talet. Han fick stor betydelse genom sina pedagogiska insatser. Taraval inrättade 1735 den teckningsskola som kom att ligga till grund för Svenska Konstakademien. Teckningsstudier av människokroppen var centrala i den akademiska utbildningen.

År 1739 beställde staden Paris en fontän. Skulpturarbetet anförtroddes åt en av tidens mest kända skulptörer, Edme Bouchardon. Han uppskattades framför allt för sin förmåga att anknyta till klassisk skönhet och samtidigt avbilda naturen verklighetstroget. Här är en av fontänens flodgudar, Seine, och på nästa bild kan du se flodguden Marne. Det var kanske dessa modeller som Bouchardon ställde ut på Salongen i Paris 1740. De kom troligen till Sverige med konstnärens bror, också han skulptör, som anställdes för dekorationsarbeten på Stockholms slott

År 1739 beställde staden Paris en fontän. Skulpturarbetet anförtroddes åt en av tidens mest kända skulptörer, Edme Bouchardon. Han uppskattades framför allt för sin förmåga att anknyta till klassisk skönhet och samtidigt avbilda naturen verklighetstroget. Här är en av fontänens flodgudar, Marne, och bilden innan kan du se flodguden Seine. Det var kanske dessa modeller som Bouchardon ställde ut på Salongen i Paris 1740. De kom troligen till Sverige med konstnärens bror, också han skulptör, som anställdes för dekorationsarbeten på Stockholms slott

Ett av de mest spektakulära förvärv som Carl Gustaf Tessin gjorde under sin tid som svensk ambassadör i Paris var målningen Venus Triumf, som han köpte 1740. Denna teckning, som är utförd av någon i Bouchers närhet, är inte en skiss till målningen utan visar upp gemensamma drag med flera av Bouchers målningar från denna tid.

Roslin har återgett den moldaviska prinsessan Zoie Ghika i en vit atlasklänning med snörmakerier i silver. Hon bär en turbanliknande huvudbonad med rosor. Enligt en samtida beskrivning hade modellen och hennes systrar ”långlagda, oskuldsfulla ansikten, underbara mörka ögon, ljus hy och mjukt, kolsvart hår med rakt klippt lugg i pannan”. Porträttet beställdes av den ryska kejsarinnan Katarina II. Zoie Ghika vistades vid hennes hov.

Hilleströms bildvärld är som ett fönster mot det förflutna som blickar rakt in i 1700-talets liv och salonger. Här syns ett kortspelande sällskap hemma hos Elis Schröderheim – en av Gustav III:s förtrogna. Målningen visar ett tidstypiskt rum i Schröderheims hem på Nybrogatan i Stockholm. Året är 1782 och värden själv välkomnar just prinsessan Sofia Albertina som stiger in. Männen är klädda i Svenska dräkten, som Gustav III infört.

Joseph de France var direktör för den kejserliga skattkammaren i Wien. Han var även själv samlare. På bordet finns antika mynt, kaméer och statyetter. Hustrun Franziska Smitmer och styvdottern Maria von Cannegiesser håller i ett pärlhalsband respektive ett smyckeskrin. Martin van Meytens var representativ för dåtidens internationellt verksamma porträttkonstnärer: född i Sverige av nederländska föräldrar, utvandrade han och blev hovmålare i Wien.

Boucher exemplifierar kanske mer än någon annan konstnär den stil som eftervärlden kallat rokoko. Den kännetecknas bland annat av ljusa färger och graciösa former. Ämnena hämtades fortfarande ur mytologin, men omstöptes till sinnliga scener i idyllisk miljö. Här skildras hur guden Zeus, förvandlad till en svan, förför prinsessan Leda. Kvinnan bredvid henne har tolkats som en ledsagerska, en tvilling, eller kanske en spegelbild av henne själv.