Gustavianskt

Under 1700-talets andra hälft efterfrågades motiv från samtida miljöer i större utsträckning. Den ekonomiskt starka borgarklassen ville äga konst som relaterade till egna upplevelser snarare än konst med traditionella historiska eller religiösa motiv.

Den främste svenske miljöskildraren under denna tid var Pehr Hilleström. Bland hans verk finns bilder av hovlivets formella rum under den gustavianska eran, likväl som intima interiörer från borgarklassens hem eller från tjänstefolkens rum. Verken utgör viktiga tidsdokument över såväl dessa interiörer som tidens hierarkiska arbetsfördelning.

Pehr Hilleströms interiör från Gustav III:s matsal på Stockholms slott är den enda avbildningen av en kunglig måltid i svenskt 1700-tal. Den är en blandning av detaljtrohet och förenkling. I fonden ses Leandro Bassanos målning Antonius och Kleopatras gästabud. Vid bordet sitter kungen och drottningen tillsammans med den kungliga familjen. Hovet och den diplomatiska kåren får stå. Hovmarskalken, med ryggen mot betraktaren, leder serveringen.

Grand tour – studieresor

Alltsedan renässansen hade furstar och aristokrater från norra Europa gjort bildningsresor i södra Europa, främst till den italienska halvön, men också till Paris. De var både ägnade nytta och nöje.

Resorna – kallade grand tours – ökade i antal under 1700-talet, delvis tack vare det explosionsartade intresse för antiken som följde på utgrävningarna i Pompeji.

Med bildningsresorna förändrades smak och konstsamlande. Därför efterfrågades konst med motiv från resorna, men även avbildningar från mer fjärran belägna platser.

En förnyad passion för italiensk konst fick fäste i Europa under andra halvan av 1700-talet. Venedig, som sedan gammalt också var ett nöjescentrum, blev en favorit i samband med furstars och aristokraters bildningsresa till Italien. Det växte fram en marknad för souvenirer i form av målade stadsvyer (veduti). Bernardo Bellotto var en av de främsta konstnärerna inom denna genre. Målningen av Canal Grande har en nästan fotografisk detaljrikedom.

Kärlek och erotik

Ämnen som kärlek och erotik var inget som kyrkan, varken den katolska eller protestantiska, såg med blida ögon på. Att framställa nakenhet i mytologisk form gav ett alibi för konstnärerna, men handlade också om formmässig inspiration från såväl antik skulptur som äldre mästarmåleri. Ämnena hämtades exempelvis från Homeros och Ovidius.

Trots den ibland statuariska karaktären präglades innehållet av starka känslor. Kvinnor framställdes antingen som passiva offer eller förföriska skönheter medan männen fick spela hjälterollen.

Våren 1780 utförde Sergel detta porträtt av grevinnan von Höpken, känd som en av de tre gracerna vid Gustav III:s hov. Orsaken var kungens beställning av en marmorkopia efter den antika Venus Kallipygos. Till allas förvåning var modellen inte ovillig att ”tillåta sin kropp och sin vackra nuditet bli ett föremål för hela allmänhetens imagination”, då hennes eget huvud skulle ersätta den antika kärleksgudinnans.

Historiemåleri

När Gustav III införde absolut kungamakt ville han också använda bildkonsten i propagandasyfte. Med tanke på detta huvudsyfte är det inte förvånande att kungen engagerade en rad konstnärer utan tanke på deras individuella begåvning eller eventuella fallenhet för historiemåleri.

Pehr Hilleström var mer intresserad av det anekdotiska, Elias Martin klarade inte figurteckningen och Carl Gustaf Pilo blev aldrig klar med kröningstavlan.

Först med Louis Jean Desprez fick Gustav III en konstnär som passade hans kynne. Trots att de levde i samma tid är steget långt till den egensinnige Goya.

Pilos kröningstavla beställdes 1777 av Gustav III, men påbörjades först 1782. Konstnären, som inte var med vid kröningen, har avbildat sig själv när han bjuder kollegan Elias Martin på en pris snus, till höger. Pilo låter sina figurer smälta in i Storkyrkans arkitektur, i ett hemlighetsfullt rum av färg och ljus. Målningen, som förblev ofullbordad, var tänkt att hänga som pendang på Drottningholms slott till Ehrenstrahls bild av Karl XI:s kröning.

Hjältedyrkan och mytologi

Under 1700-talet var fortfarande allegoriska, historiska och mytologiska ämnen de främsta inom måleriet. Ståndspersoner förväntades ha kunskap om innehållet. Dessa motiv återkom oavsett stilepok. Betydelsen varierade dock.

Under rokokon präglades de av lekfulla och sensuella anspelningar, medan nyklassicismen var mer allvarstyngd.

Antikens gudar, hjältar och historiskt betydande personer fick under andra halvan av 1700-talet nygammal kraft som moraliska ideal. Även bilder av samtida händelser och porträtt kunde få en dignitet och atmosfär jämförbar med de antika historierna och myternas.

Akilles mor, Thetis, fruktade sonens öde. Förklädd till kvinna gömdes han bland kung Lykomedes döttrar. På så sätt skulle han undgå att bli värvad till Trojanska kriget. Den listige Odysseus hade dock fått vetskap om hans gömställe. För att avslöja honom frambars olika gåvor till döttrarna, bland annat olika vapen. Odysseus lät en stridstrumpet ljuda vis om att en soldat som Akilles skulle gripa efter närmaste vapen, vilket han också gjorde.

Svenska och franska porträtt

Under 1700-talet reste svenska konstnärer till Paris för att utbilda sig och göra karriär. Alexander Roslin lyckades bäst. Lorens Pasch d.y. studerade under några år för honom innan han återvände till Stockholm.

En annan elev till Roslin var kusinsonen Adolf Ulrik Wertmüller, som valdes in i den franska konstakademin 1784. Genom Gustav III:s förmedling fick han måla Marie-Antoinettes porträtt. Det blev Wertmüllers olycka eftersom hans konkurrenter förtalade honom. Trots goda kontakter vid hovettvingades han bort från Paris. Han slutade som farmare i Delaware, USA.

Porträttet av Marie Antoinette med barn i Trianons park var hennes gåva till Gustav III, som själv hade valt konstnären. Detta var kungens sätt att lansera Wertmüller i Paris. När porträttet ställdes ut på Salongen 1785 blev det inte väl mottaget och modellen undrade ”Vad nu! Skall detta vara jag?” Kritikerna ansåg att man inte kunde visa en drottning med huvudet på sned. Wertmüller tvingades justera porträttet innan det skeppades till Sverige.

Svenska och brittiska porträtt

I slutet av 1780-talet studerade den svenske konstnären Carl Fredrik von Breda i London. Lärare var Joshua Reynolds. Hans uppfattning om äldre mästares storhet blev vägledande för 1700-talets brittiska porträtt i grand manner.

Stilen kännetecknades av teknisk virtuositet och storslagen känsla. Modellerna fick ofta en mytologisk förklädnad och avbildades i parkmiljö. Förutom Reynolds, var Thomas Gainsborough den främste representanten för den brittiska porträttkonsten. Efter hemkomsten företrädde von Breda denna stil, som konkurrerade ut det franska inflytandet representerat av Wertmüller.

Reynolds utvecklade en porträttkonst som hade något av historiemåleriets storslagenhet, så kallad grand manner. När det gällde kvinnor, oftast medlemmar ur aristokratin, kunde de avbildas som antika gudinnor inramade av ett dramatiskt landskap. Männen framställdes oftast mer behärskat, i sina yrkesroller men ändå på ett sätt där en ståtlig atmosfär behölls. I detta porträtt är tonen dock lite mer intim.

Resor med estetisk blick

Under 1700-talets slut förändrades resenärens blick och kom alltmer att färgas av den estetiska upplevelsen.

Detta fick ett franskt namn, voyage pittoresque, eftersom man särskilt uppskattade vyer som liknade 1600-talets målningar med herdelandskap. Till de mest populära resmålen hörde Neapel med omgivningar.

Målningar av topografiska utblickar från dessa platser blev en födkrok för många konstnärer. Även idylliserande framställningar av samtida folkliv var mycket populära.

Neapolitanarna dansar en munter folkdans, klädda i traditionell dräkt. I bakgrunden syns Vesuvius. Sablet tycks återge händelsen på ett äkta sätt även om några figurer nästan ser ut som karikatyrer. Konstnären kan ha inspirerats av karaktärer ur en typ av komisk opera, opera buffa. Verket beställdes av Gustav III efter hans besök i Neapel. Hans värdar, Ferdinand IV och Maria Karolina, såg till att han fick uppleva sådana här folknöjen.

Landskap och ockultism

Under 1700-talet bestod landskapsmåleriet länge av idyller, som visade människor i verksamhet. Det var ofta en idealisering av böndernas liv. Även djur, såväl tama som vilda, kunde få en framträdande plats i målningarna.

Under århundradets slut skedde en förändring till förmån för det dramatiska och stundtals skrämmande landskapet där människan lyste med sin frånvaro. Nära besläktad var smaken för det ockulta och övernaturliga. Under det sena 1700-talet blomstrade frimureriet och andra hemliga ordenssällskap. Det satte spår i bildkonst, engelska parker, litteratur och drama.

Över en djup dal kantad av branta klippor bryter solljuset dramatiskt fram mellan tunga moln. Centralt i motivet syns en gran, vars sneda stam skjuter upp som en pil och ger liv åt kompositionen. Elias Martin vistades flera år i England. Han påverkades av det begynnande engelska romantiska landskapsmåleriet, där den vilda naturen uppskattades. Det präglar delvis hans landskapsmåleri även efter att han kom hem till Sverige.

Sergel som porträttör

I Johan Tobias Sergels konstnärliga produktion intar porträtten en framträdande plats. Han utförde inte mindre än 40 byster och omkring 200 porträttmedaljonger.

Detta är en enastående prestation och ändå var det inte något Sergel kände sig stolt över. För konstnärsvännen Nicolai Abildgaard bekände han: ”Sålunda är det människors egenkära önskan att få sina fysionomier avbildade i gips och marmor, som ger mig arbete.”

Drottning Sofia Magdalena var något av en främmande fågel vid det gustavianska hovet och ovillig att stå i offentlighetens ljus. Med sin tillbakadragna personlighet var hon, inte helt oväntat, den sista medlemmen av kungafamiljen, förutom prinsessan Sofia Albertina, som Sergel porträtterade sommaren 1783. Drottningen hade då precis förlorat sin andre son, den sju månader gamle Carl Gustaf. Man anar därför ett stort allvar i hennes ansiktsuttryck.

Sergels stora skulpturer

Redan efter några år i Rom var Johan Tobias Sergel mogen att skapa självständiga verk där han smälte samman sina intryck av antikens, renässansens och barockens konst med ett ingående studium av naturen. Sergel lämnade rokokon, som han kallade ”det avskyvärda franska manéret”.

Från 1770 och under de följande nio åren utförde han en serie monumentala skulpturer av vilka flera höggs i marmor. Här återkom Sergel ofta till såväl ett kontrastrikt känslouttryck som rörelsemotiv. Inget fick störa upplevelsen av det ofta laddade ögonblick betraktaren möter. Sergel var därför restriktiv med accessoarer.

Kärleksgudinnan Venus har sänt sin son Amor för att straffa rivalen Psyke, men Amor blir förälskad i den vackra prinsessan. Psyke får dock inte se Amor och misstänker att han är ett monster. I oljelampans sken upptäcker hon att den sovande älskaren är en underskön yngling, men råkar stänka olja på honom så att han vaknar. Detta ögonblick skildras i skulpturen och bygger på den romerske författaren Apuleius berättelser.

Kongl. museum och samlandet

Gustav III:s samlande av antik skulptur tog fart i samband med kungens italienska resa 1783–1784. Carl Fredrik Fredenheim var rådgivare för konstköpen. Han fick dock aldrig följa med på kungens resa.

Det paradoxala är att Fredenheims karriär först tog fart efter Gustav III:s död, mycket tack vare goda kontakter inom förmyndarregeringen.

Det är förklaringen till att Fredenheim bara några månader efter kungens död lyckades få till stånd ett offentligt konstmuseum, kallat Kongl. Museum. Det öppnade för allmänheten 1794. Då hade hela Gustav III:s samling förts över till statlig ägo.

Pehr Hilleström har här skildrat skulpturgallerierna i Stenmuseum på Stockholms slott. I det yttre förvarades de större och prestigefyllda antika skulpturerna såsom muserna och den sovande ynglingen Endymion. Han ses i förgrunden och jämfördes med Apollo di Belvedere. I det inre galleriet trängdes porträttbyster med en mer brokig samling antiker. Hilleström gjorde flera versioner. Dessa två har tillhört Fredenheims svåger Filip Bernhard Hebbe.

Antiken som inspirationskälla

Antiken som inspirationskälla för konst och arkitektur var ingen nyhet för 1700-talet, men intresset tog en ny riktning. Ämnen från Homeros Illiaden var ovanliga inom bildkonsten före århundradets mitt.

På samma sätt var föreställningarna vaga om den grekiska antikens arkitektur innan man återupptäckte templen i Syditalien, liksom ruinstäderna Pompeji och Herculaneum.

Nyklassicismens antikbeundran gav inte bara näring till en estetisk omvärdering i reaktion mot rokokon, utan handlade även om ett sökande efter andra moraliska ideal. I sin mest radikala form brukar den/stilen kallas nyantik.

Gustaf Mauritz Armfelt är framställd med utsikt över le Cascine vid Florens. Han var svensk minister vid de italienska hoven. I Armfelts knä ligger Voltaires tragedi La mort de César. Han betraktar byster av de mördade Julius Caesar och Gustav III. Efter den svenske kungens död föll Armfelt i onåd. Därför har målningen en politisk innebörd och inte oväntat användes den som bevis när Armfelt i sin frånvaro dömdes till döden för landsförräderi.

Nyklassicismens form

Inom möbelkonsten dröjde sig rokokon kvar under gustaviansk tid. Först efter Gustav III:s italienska resa 1783–1784 slog nyklassicismen definitivt igenom.

Detta märktes i synnerhet i inredningarna på Stockholms slott och i Konungens paviljong på Haga. De sittmöbler i grekisk-antik stil, som ritades av Louis Masreliez, blev det mest radikala uttrycket. Lika exklusiva var bord med marmorprover från Rom, ett vittnesbörd om tidens mineralogiska och arkeologiska intresse.

Vurmen för sparsmakade polityrmöbler i mahogny påminde om en helt annan källa till nyklassicismen, influenserna från England.

Stolar av denna typ, med sabelformade ben och kraftigt svängd ryggbricka, blev högsta mode i Europa under 1780-talet. Förebilden hämtades från avbildningar på antika vaser och reliefer. I Sverige var Louis Masreliez först med stolstypen i Hagapaviljongens stora salong för Gustav III. Här gick den under beteckningen senator- eller sullastol, ett namn som syftar på den romerske statsmannen Sulla.

Nyklassicism inom konsthantverk

Genom svenska konstnärers resor till Italien från 1700-talets mitt och framåt ökade kunskapen om den antika formvärlden. Louis Masreliez och Carl August Ehrensvärd är två exempel. En annan viktig källa till nyorienteringen i Sverige var den brittiska nyklassicismen. Detta är särskilt tydligt inom svenskt silversmide representerat av Pehr Zethelius. Här fanns också en direktkontakt genom svensken Andrew Fogelberg, som var verksam i London.

Det päronformade teköket är inspirerat av den grekiska antikens amfora. Teköket i silver tillverkades i Hans Jacob Hagmans verkstad, men formgavs och beställdes troligen av generalamiral Carl August Ehrensvärd. Efter sin italienska resa 1781–1782 propagerade han ivrigt för den nyantika stilen i Sverige.