Karl Johan och konsten

Empiren slog definitivt igenom i Sverige med den forne franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som ny kronprins, Karl Johan. På tronen satt han säkert endast genom ryskt stöd.

I likhet med Napoleon hade Karl Johan insett både konsten och konsthantverkets betydelse som en värdig inramning till makten. Även om han saknade en fransk kejserlig ekonomi fanns här samma militära emblem, mängder med bronser och textilier i kraftiga färger.

Sist men inte minst kunde Karl Johan imponera på sin omvärld med varor från en nationell lyxindustri, tillika ett kejserligt material – Älvdalsporfyren.

Porträttet utfördes till Karl XIV Johans 25-årsjubileum som regent. Kungen är klädd i svensk marskalksuniform. Porslinsbordet från Sèvres var en statsgåva från franske kungen Ludvig Filip. På bordet ligger hederslegionen, den finaste franska ordensutmärkelsen. Skeppsholmskyrkan i bakgrunden, boken om Göta kanal samt vaserna från Karl Johans eget porfyrverk visar hans insatser som kung av Sverige.

Svensk porträttkonst

Klassicismens betoning av formen framför färgen i Jacques Louis Davids anda introducerades i svensk porträttkonst av eleven Per Krafft d.y. Hans strama detaljskärpa mjukades senare upp av en varmare kolorit genom Olof Johan Södermark, som skolats i Rom.

En tredje representant för det svenska borgerliga porträttet var historiemålaren Johan Gustaf Sandberg. Han reste aldrig utomlands, men hämtade inspiration från holländskt 1600-tal med dess klärobskyr. Tidens mest originelle porträttör var kanske Karl Peter Mazér med hans blandning av uppskruvad kolorit och säregen naivism.

Carolina Mandorff ser på betraktaren med nyfiken och okynnig blick. Hon håller i en bilboquet, en leksak där kulan ska fångas i en träskål vid vilken den är fäst med en tråd. Den löst draperade empireklänningen ger henne större rörelsefrihet i leken än tidigare generationer. Detta är ett av Per Krafft d.y.:s få barnporträtt. Målningen är tydligt påverkad av den samtidskonst som han sett i Paris, varifrån han återvände till Sverige 1805.

Härskarkonst

Napoleon Bonaparte använde tidigt konst och konsthantverk för att stärka sin egen och Frankrikes ställning. Europa skulle erövras både genom franska framgångar på slagfältet och genom det franska konsthantverkets överlägsenhet. Lyxindustrin i Paris, liksom de före detta kungliga manufakturerna, blomstrade i den kejserliga propagandans tjänst. Den forne franske marskalken, Karl XIV Johan, använde konsterna på ett liknande, men mer återhållet sätt.

Kopp och fat med profilporträtt av kejsar Napoleons yngre bror Lucien Bonaparte, sedermera furste av Canino. Han var under långa perioder i opposition till Napoleon. Denna typ av porslin var populärt som lyxföremål under det tidiga 1800-talet i kejsardömets Frankrike. Koppen är gjord vid bröderna Pierre-Louis och Etienne-Jean-Baptiste Dagotys porslinsmanufaktur i Paris, en av de främsta tillverkarna av fältspatporslin vid sidan om Sèvres.

Silver, brons and gjutjärn

Hårda material som metall och sten blev populära under den krigiska napoleonska epoken. Sverige bidrog med föremål från Älvdalens porfyrverk. I Berlin skapades nya formideal kopplade till objekt av gjutjärn.

Silverföremålen fick gärna större format och klassiska dekorer inspirerade av de kejserliga hoven i Europa. Samtidigt börjar man se inspiration från naturen med detaljer i form av djur. Även mer aktuella budskap finns på silver, som fornnordiska motiv i Götiska förbundets anda.

Porslin

De kejserliga idealen avspeglar sig i keramikindustrins unika praktföremål av porslin. Mycket skickliga målare verkade vid fabrikerna. Föremålens dekorer accentuerades med guld. Motiven var klassiska berättelser eller samtida landskap i romantisk anda. Porträtt av samtida personer och arkitekturbilder var populära.

Fransk klassicism och romantik

Fransk konst i början av 1800-talet präglades av klassicismens tro på formen och linjen framför färgen. Kompositionen var välbalanserad, i kombination med en strävan efter detaljskarp illusion och likhet. Ämnena hämtades från antiken och handlade om höga ideal tillämpbara på samtiden.

Det ledande namnet var Jacques Louis David. Bland efterföljarna märks både den strikte klassicisten Jean Auguste Dominique Ingres och den vildsinte romantikern Théodore Géricault. Dynamisk komposition, fria penseldrag och explosiv kolorit gjorde sitt intåg med Eugène Delacroix måleri, en motkraft till klassicismen.

Bilden av en kvinnlig konstnär med skissblock skulle kunna föreställa konstnärinnan själv. Haudebourt-Lescot var privatelev hos Guillaume Guillon-Lethière, och följde sin lärare till Rom när han blev direktör för den franska konstakademin där 1807. Hon vistades nio år i Italien och blev väl förtrogen med friluftsmåleriet, men målade även genreartade folkmotiv. 1820 gifte hon sig med arkitekten Louis-Pierre Haudebourt, som hon lärt känna i Rom.

Från Salongen i Paris

Sedan 1600-talet ordnades kontinuerligt konstutställningar i en stor sal på Louvren i Paris − Salongen. Ursprungligen fick bara konstakademins ledamöter ställa ut.

Efter revolutionen kunde alla konstnärer som vistades i Frankrike lämna in verk, som antogs eller refuserades av en jury.

Urvalet var mycket varierat och det fanns egentligen aldrig en särskild ”salongskonst”. Konstnärerna ville ibland väcka uppståndelse och ibland behaga. Det handlade främst om att göra sig ett stort namn eller upprätthålla ett anseende som borgade för fortsatta stora uppdrag.

Gustave Courbet valde en konstnärsbana vid sidan av den akademiska. Det innebar bland annat sämre möjligheter att få ekonomiskt stöd i form av stipendier och att nå ut med sin konst. Han insåg tidigt värdet av att väcka uppmärksamhet. Det gjorde han på flera sätt, både privat och som konstnär, bland annat genom att delta i Salongen med självporträtt där han ikläder sig olika roller, som här en violoncellist. Porträttet visades på Salongen i Paris 1848.

Italienska landskap

Intresset för det italienska landskapet som motiv ökade i slutet av 1700-talet. Då började man måla med oljefärg ute i naturen. Det gav bilderna en karaktär, som i vår tids ögon uppfattas som frisk, och framstår som fullbordade konstverk. De var dock i första hand arbetsmaterial. Konstnären skulle lära sig att behärska naturens uttryck, för att sedan i ateljén kunna förädla det i större och mer tillrättalagda målningar med litterära inslag.

Carl Morgenstern reste till Italien 1834 för att stanna i tre år. Hans studie från Grotta dei Capuccini mot staden Amalfi demonstrerar en av hans specialiteter: ett subtilt luftperspektiv i en blåviolett ton. Särskilt intressant är att han har suttit i grottans öppning och målat, förmodligen för att utnyttja skuggan som faller i förgrunden och en bit in i bilden och kunna fånga den soldränkta vyn utan att besväras av ljuset.

Unionens landskap

Den svensk-norska unionen, bildad 1814, bestod av två självständiga nationer med gemensam regent. När Karl XIV Johan fyra år senare blev kung började han samla på landskapsmåleri från båda länderna, som visades på det nybyggda sommarslottet Rosendal i Stockholm.

Det befäste unionen, med motiv från Skåne i söder till Finnmarken i nordligaste norr. Ofta betonades sköna och dramatiska vyer. Kungens sonsöner Karl XV och Oskar II fortsatte att gynna det skandinaviska landskapsmåleriets utveckling genom officiella beställningar fram till unionens upplösning 1905.

Med skarpt lysande målningar som denna var Joachim Frich en särling i det norska 1800-talets annars mer naturnära landskapsmåleri. När han på Oscar I:s uppdrag utförde sex verk till matsalen i lustslottet Oscarshall utanför Oslo sa man att de var för dekorativa. Den här målningen är samtidig med, och påtagligt lik dessa, vilket sannolikt betyder att den ingick i beställningen och fungerade som ett skyltfönster för Oscarshall hemma i Stockholm.

Historiemåleri och saga

En nationell konst skapades genom att lyfta fram historiska händelser och berättelser som var unika för det egna landet. Historiemåleriet fick allt större betydelse under 1800-talet.

Motiv ur folktron gjorde svenska landskap till en uråldrig scen för sagor, som ansågs vara en del av det nationella arvet.

Flera av dessa verk har kommit att bli sinnebilder för historiska händelser och har i hög grad påverkat vår historiesyn, trots att de i själva verket är rena fantasier.

Morgondimman sveper in över marken. Inom folktron kallas det för älvdans. Älvor ansågs vara naturväsen med främst onda krafter som kunde orsaka sjukdomar. August Malmström har målat dem som flickgestalter, några är tydligare och andra nästan löses upp i dimman. Att använda nordisk folktro som motiv var en strategi för att skapa en särskild nationell konst, mindre beroende av inflytande från exempelvis Frankrike.

Borgerlig interiör

Napoleons försök att ödelägga brittisk ekonomi skapade paradoxalt nog rikedomar i svenska hamnstäder, vilket gynnade ett framväxande borgerskap.

I de rika köpmanshemmen förenklades empirens former. Chiffonjén blev möbeln på modet, antingen i mörk mahogny eller ljus björk. Brännförgyllda bronsornament ersattes ofta av tunn pressad mässingsplåt. I de borgerliga interiörerna ramades allt in av påkostade gardinuppsättningar och tryckta papperstapeter.

Målningen föreställer ett rum i konstnärens bostad som låg i Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Bennet bytte bostad inom huset flera gånger genom åren. Det är en spännande blandning av möbler och konstverk från olika epoker som fyller våningen. Flera av målningarna som pryder väggarna i rummet är arbeten av konstnären själv. De framträder här som personliga minnen, men bidrar också– i såväl bilden som i det verkliga hemmet – till att framhålla hans konstnärsroll.

Italienskt folkliv

Efter Napoleonkrigens slut 1815 kunde man åter röra sig fritt i Europa och många konstnärer reste åter till Italien. I Rom fanns ett internationellt konstliv kring den franska akademin och den stora tysk-skandinaviska konstnärskolonin.

Inte bara det klassiska arvet lockade. Även livet på Roms gator och i stadens omgivningar inspirerade målarna. Romantikens intresse för det lokala och folkkaraktären fick fritt spelrum i skildringar av dräktskick, traditioner och vardag. Professionella modeller och dräkter till uthyrning underlättade arbetet.

Bilden av befolkningen utgick naturligtvis från periodens stereotyper: italienarna sågs som naiva och sorglösa liksom svartsjuka och hetsiga. Religiösa ceremonier återgavs gärna med en udd riktad mot folklig vidskepelse.

Amalia Lindegren hade en gedigen bakgrund av studier. Hon reste bland annat till Paris, München och Rom för att utveckla sitt konstnärskap. Här har hon målat ett motiv som var mycket populärt i Italien, med en bondkvinna som hämtar vatten tillsammans med sitt barn. Målningen är ett exempel på hur man förmedlade en bild av Italien som ett slags paradis på jorden, där människor levde i en enkel och tidlös tillvaro.