Med bilder som liknar träsnitt i förenklad och stilren form är diktsamlingen Maskros, skriven och illustrerad av Arthur Sjögren är ett av det tidiga 1900-talets mest tidstypiska uttryck i svensk bokkonst. Ett exemplar av diktsamlingen, med en lite udda koppling till Nationalmuseum, finns i Konstbiblioteket. Maria Sylvén berättar i detta lilla Guldkorn.
Den illustrerade diktsamlingen Maskros : dikter av Arthur Sjögren är ett av det tidiga 1900-talets mest tidstypiska uttryck i svensk bokkonst. Arthur Sjögren skrev dikterna åren 1880–1898 och utförde även bokens illustrationer. Diktsamlingen publicerades i Stockholm i början på 1900-talet i en upplaga av 500 exemplar. (AB Ljus förlag 1900, Centraltryckeriet 1903)
Diktsamlingen är tillkommen i en tid då bokkonsten och typografin präglades av många olika stilar importerade från utlandet, särskilt Tyskland. Typer, ornament och andra stilelement blandades och sattes ihop utan någon sammanhållen tanke. Många propagerade därför för en förnyelse av bokhantverket och flertalet konstnärer var starkt engagerade i skapandet av en stil som skulle vara karaktäristisk för svensk bokutgivning. Arthur Sjögren var en av de starkaste företrädarna för denna reform.
Dikterna i Maskros handlar om vemod och längtan med titlar som Vind, söf mitt tvivels sång, Döden går – i skönhetens spår och Kyss mig, min sorg, men diktsamlingen innehåller också naturskildringar som till exempel Sol och sommardagar och Midvinterskratt, gärna med mytiska väsen som älvor och huldror, till exempel Pans pipa, Augustikväll och Strömkarlen. Sjögren präntade dikterna en och en för hand och illustrerade dem med vinjetter i svart och några få färger. Illustrationerna är typiska för Sjögren med sina stiliserade bilder liknande träsnitt i förenklad stilren form med tydliga konstraster.
Maskros, omslagets framsida.
Illustration i diktsamlingen Maskros, av Arthur Sjögren.
Illustration i diktsamlingen Maskros, av Arthur Sjögren.
Illustration i diktsamlingen Maskros, av Arthur Sjögren.
Illustration i diktsamlingen Maskros, av Arthur Sjögren.
En pionjär inom svensk bokkonst
Carl Arthur Sjögren (1874 – 1951) var en svensk konstnär, främst tecknare och bokhistoriker. Han var som ung provanställd ritare på Isak Gustaf Classons och Kasper Salins arkitektbyrå 1890 – 1893 och studerade därefter en kortare tid på Konstnärsförbundets målarskola 1893. I stor utsträckning var han dock självlärd, bland annat genom studier av äldre svensk typografi- och exlibriskonst och blev tidigt inriktad på bokkonst.
Under 1890-talet bidrog Arthur Sjögren bland annat med vinjetter till tidskriften Ord & Bild och var verksam i såväl Söndags-Nisse som ett antal andra av tidens skämttidningar. Han illustrerade även Sagor af bröderna Grimm (1905). Sjögren samarbetade med ett flertal författare och redaktörer, men hans kanske mest framträdande författarbekantskap blev August Strindberg. Deras samarbete tog sin början med bokverket Sveriges natur (1901) och Sjögren stod därefter för omslag, illustrationer och grafisk formgivning till de flesta av Strindbergs återstående verk.
Från och med 1910-talet blev Arthur Sjögren alltmer fokuserad på forskning inom bland annat bokhistoria och exlibris. Mellan 1911 och 1917 gav han ut tidskriften Svensk exlibris-tidskrift och publicerade också artiklar och skrifter i bokhistoriska ämnen på andra håll. Han bidrog till ordnandet av historiska bildsamlingar vid bland annat Stockholms stadsarkiv och Stockholms stadsmuseum. Han var också en av de huvudansvariga för bildverket Stockholmsbilder från fem århundraden 1523–1923 (1923). Sjögren är representerad i bland annat Nationalmuseum. 1944 gjorde museet en särskild utställning av hans verk med tillhörande katalog: Arthur Sjögren. Typografi och bokkonst, grafik och målning (Nationalmusei utställningskatalog, nr 99).
I artikeln Några tankar om boktryck publicerad 1904 i tidskriften Nordisk boktryckarkonst, beskriver Arthur Sjögren sina typografiska principer. Starkt inspirerad av bland annat inkunabler och 1500-1700-talstryck, pläderar han för fasthet, tydlighet och stilisering, uttryck Sjögren menade passar bäst för illustrationer och dekor i boktryck. Han var helt emot den då så populära lavyrtekniken och menade att allt diffust, smånäpet och banalt måste bort. Han ville se kontrasterande svarta och ljusa toner likt äldre träsnitt med klara, hela färgytor i förenklad, stilren form. Maskros: dikter, den första bok som Arthur Sjögren skapade, är ett mycket bra exempel på detta formspråk. Illustrationerna är utförda i blocktryck och genomsyras av det Sjögren kallade ”den rena linjen”. De stiliserade bilderna visar stor uppfinningsrikedom och dekorativ känsla.
Ur Karl Wåhlins boksamling
Konstbibliotekets exemplar av Maskros : dikter är nr 24 av en upplaga på 500 exemplar. I boken står följande dedikation: Till redaktören för ORD och BILD” Herr Karl Wåhlin. Boken innehåller även Karl Wåhlins exlibris vilket visar att den har ingått i hans privata boksamling. Karl Wåhlin (1861–1937) var konsthistoriker och tidskriftsredaktör samt även anställd vid Nationalmuseum i olika perioder från 1890 och framåt. Som en del av dåvarande överintendenten Rickard Berghs konstbildningsreform av museets verksamhet, utsågs Wåhlin 1917 till ansvarig för bok- och planschverkssamlingarna. Ett biblioteksrum (nu kallat Gamla biblioteket) iordningställdes i museibyggnaden och invigdes våren 1919. Biblioteket utvecklades och byggdes upp under Wåhlins ledning fram till hans pensionering 1930.
Det är svårt att veta exakt när detta exemplar av Maskros införlivades i Konstbibliotekets samlingar. Karl Wåhlin brukade, till ”minskande av boköversvämningen” där hemma, då och då avyttra delar av sin privata boksamling. Flera böcker i biblioteket bär Wåhlins exlibris. I ett brev 1921 deklarerar han: ”Jag har funnit att man kan ha ett trefaldigt nöje av sina böcker: då man köper (eller får) dem, då man läser dem och då man ger bort dem”. (Lunds UB, Brev från Karl Wåhlin till Anna Wåhlin den 20/11 1921)
Kungl. biblioteket har digitaliserat sitt exemplar av Maskros : dikter. Länken till fulltexten finns i Libris.
//Maria Sylvén, Konstbiblioteket