Djurmåleri, särskilt framställningar av domesticerade djur, var en vanligt förekommande och högt skattad genre under 1800-talet. Idag är de flesta av de konstnärer som specialiserade sig inom området bortglömda och måleriet har heller ingen större synlighet i museernas samlingspresentationer, varken i salar eller i digitalt format. På sätt och vis är det märkligt med tanke på vår egen tids både sociala och vetenskapliga intresse för djur. För många är djur en given och naturlig del av vardagen, som husdjur och familjemedlemmar, men också som försörjningskällor eller studieobjekt. Inom den svenska konsthistorien berörs ämnet i enstaka konstnärsbiografier men hittills finns ingen kvalificerad och översiktlig forskning om ämnet.

Georg Arsenius (1855–1908), Fransk bulldog, NM 2593. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum.
Syftet med projektet är således att fylla en kunskapslucka och samtidigt vidga det visuella perspektivet och därigenom vår kunskap om framställningar av djur i konsten. Med stöd av teorier inom det vetenskapliga fältet Human-Animal studies kommer jag att analysera dåtidens djurmåleri ur ett konst- och idéhistoriskt perspektiv och den posthumanistiska kritiken av idén om människan som alltings mått, det vill säga bortom det förmänskligande och symboliska betydelser.

David Klöcker Ehrenstrahl (1628–1698), Karl XI:s livhäst Den Lille Engländaren, NMGrh 125. Foto: Viktor Fordell/Nationalmuseum.
Undersökningen intresserar sig särskilt för interaktionen mellan konstnären och dennes modell; studier och representationer av djur, hur interaktionen mellan människa och djur, och djur och miljö, framställts och receptionen av djurmåleriet i en vid bemärkelse. Jag väljer alltså att betrakta bilderna som uttryck, visuella representationer, i en vidare konst- och idéhistorisk diskurs, den som handlar om föreställningar och konventioner om djur i relation till människan och miljöer.





