Utan titel
Jag har en låtsaskompis. Vi går på ett tyst golv. Det här är inte Sergelstorg. Det är ett museum.
Vi går försiktigt, benen härmar varandra.
Vi inspekterar. Inte verken, utan människorna.
Jag är avundsjuk på de som insisterar. De pekar på själen i ett konstverk. ”Här är jag”. Löses upp som socker i hett kaffe.
Det rullar våta ögon över hela musei golvet. Det är därför vi går så sakta.
Jag vill inte trampa på någons ögon. Det vore hemskt.
Snart är det tomt, ingen att se. Upp för. Byggnaden står fortfarande tung, av alla intryck. Mina axlar har sjunkit ned.
Vi cirkulerar runt skapelser. Mäter dom som de vore fiender. En efter en.
Jag släpar mig fram genom Skeppsholmen. Letar ro. Om jag bara inte hade ögonen i nacken. Staden är bullrig. Vi tittar ut i sjön.
Sjön är också krullig.
Vem är du? frågar jag min låtsaskompis. Han tittar på mig med lustiga ögon. För att jag har ju varit på en utställning, om honom.
Min låtsaskompis har levt, för tvåhundra år sen. Han var bara en pojke, levde som slav när han gavs som gåva till Sveriges kungafamilj. Där växte han upp. Han föddes som Couschi, men de kallade honom Badin. Gustav Badin. Springandes bland porslin och en drottnings flin.
Vem är du? Det är en gränslös fråga. Det gör honom glad.
“Jag vill ingenting bli, jag vill vara fri.