Katalog och text av Magnus Olausson
”Det finns ingen människa, som har minsta spår av fantasi mer än jag och Desprez” skall Gustav III en gång ha yttrat. Även om den svenske kungens uttalande kan vara påhittat, speglar det ändå hans uppfattning. Louis Jean Desprez hade en närmast gränslös fantasi och var ett romantiskt konstnärsgeni, som väl passade Gustav III.
Desprez var född i Auxerre, men kom till Paris redan i tonåren för att utbilda sig till grafiker hos Charles-Nicolas Cochin. Det dröjde inte länge förrän han även började studera arkitektur för Jacques-Franҫois Blondel. Så småningom antogs Desprez som elev vid den kungliga franska arkitekturakademin. Först ett decennium senare, sommaren 1776 vann han det åtråvärda Rompriset. När arkitekten väl anlänt till den eviga staden tidiga hösten följande år varade studierna här inte mer än tre månader förrän ett nytt engagemang väntade. Desprez blev nu engagerad som illustratör till Abbé de Saint-Nons Voyage pittoresque. Han fick raskt uppskov från arkitekturstudierna och reste söderut i december samma år. Uppgiften var att teckna vyer, som kunde fungera som förlagor till det stora planschverket. Desprez återkom till Rom efter ett drygt år i januari 1779. Meningen var nu att han skulle återuppta arkitekturstudierna, men skyllde på arbetet med planschverket.
I verkligheten gjorde Desprez mycket annat. Han påbörjade ett grafiskt projekt med Francesco Piranesi och ritade samtidigt scenografi för teatrar. Det var det sistnämnda som väckte Gustav III:s intresse när han besökte Rom våren 1784. Desprez träffade kungen den 23 mars och snart tecknades kontrakt. Detta blev början på konstnärens tjugoåriga vistelse i Sverige. Han favoriserades på alla sätt av Gustav III, först som scenograf och sedan i rollen som kungens förste arkitekt. Avunden växte bland de svenska kollegerna. Efter kungamordet 1792 tog rivalerna ut sin hämnd på Desprez och hans tillvaro blev allt svårare. När kontraktet upphörde sex år senare stod den franske konstnären utan försörjning. Han fick olika ströjobb, men ekonomin var prekär. När Desprez dog den 19 mars 1804, som det påstods giftmördad av den portugisiske diplomaten Corréa, var konstnären helt utblottad.
Innehåll
Voyage pittoresque
Kolorerade vyer från Rom med omgivningar och Neapel
Teaterscenografi
Kungliga fester och ceremonier
Arkitektur i Sverige
Måleri
Teckningskonst
Grafik
Desprez sedd med Sergels ögon
Attributioner och omattributioner
Samlingens historik
Var kan man läsa mer om Louis-Jean Desprez?
Voyage pittoresque
Någon gång under sommaren 1777 anlände Desprez till Rom. Han hyrde först en våning på stan, men kunde i oktober flytta in i stipendiatbostaden i Palazzo Mancini på Corson. Vistelsen här blev mycket kortvarig. Redan efter en månad blev Desprez engagerad som illustratör till Abbé de Saint-Nons Voyage pittoresque, ou Description des royaumes de Naples et de Sicile. Det hastigt påkomna uppdraget väcker misstanken att Desprez redan i Paris hade blivit kontrakterad i all hemlighet. Han hade bland annat utbett sig om favören att få avresa till Rom långt före den stipulerade tiden. Desprez hade tur eftersom den franske överintendenten greve d’Angiviller ställde sig välvillig till arkitektens permission. I början av december 1777 reste han söderut.
Som reskamrat fungerade diplomaten och konstnären Vivant Denon, som skulle sköta det praktiska och dessutom leverera ett textunderlag. Till gruppen hörde också konstnären Claude-Louis Châtelet, som var kontrakterad för landskapsvyer. På Desprez föll det att utföra arkitekturbilder liksom historiska scenerier. Hans skissböcker är fyllda med uppmätningar av antika lämningar. I några fall visade han prov på en ovanlig förmåga att avläsa arkeologiska lämningar och kunna göra ovanligt trovärdiga rekonstruktioner för sin tid. Desprez hade också en särskild känsla för att dramatisera scenerier med ett myller av figurer. Inte sällan handlar det om våldsamma bataljer från forntiden.
Desprez skissmaterial visar att han var en fördomsfri iakttagare som inte enbart sökte upp grekiska och romerska monument från antiken utan visade lika stor aptit på byggnader från såväl gotik som barocken. Detta talade säkert till arkitektens eklektiska sinne. Efter tolv månader återvände Desprez med ett imponerande material till Rom. Detta låg sedan till grund för de 136 illustrationer som han levererade till Abbé de Saint-Nons Voyage pittoresque.
Se alla bilder ur Voyage pittoresque hos Nationalmuseum här.
Kolorerade vyer från Rom med omgivningar och Neapel
De första åren efter återkomsten från Syditalien måste ha varit en frustrerande tid för Desprez. Dels kände han pressen från sin uppdragsgivare i Paris, Abbé de Saint-Non, dels fordrade hans status som stipendiat vid franska Romakademin att bevis på förkovran inom arkitekturen visades upp. Dilemmat blev inte mindre när Desprez insåg att han helt saknade lust att ta upp arkitekturstudierna. Så länge han arbetade med förlagorna till Voyage pittoresque existerade en legitim orsak att lägga byggnadskonsten åt sidan. 1780 förlängdes stipendiet i ytterligare ett år. För att kunna visa resultat och ytterligare förlänga vistelsen i Rom sände Desprez följande år in två arkitekturprojekt till Paris och ytterligare ett 1782. Det sistnämnda, som bevarats ägnat en badinrättning visar att detta var rent pliktmässigt och utan inspiration.
Desprez hade i själva verket redan ändrat kurs och i hemlighet påbörjat ett projekt att ge ut topografiska vyer från Rom med omgivningar och Neapel i form av handkolorerade konturetsningar. Hans kompanjon var Francesco Piranesi, som tidigare bistått sin berömde fader Giovanni Battista Piranesi. Utgåvan omfattade inte mindre än 48 vyer. På detta sätt ville man ta upp konkurrensen med radarparet Volpato och Ducros, som redan slagit mynt av turistvyer från Rom.
Den svenske konstnären Louis Masreliez berättade i ett brev, skrivet i september 1781 till sin vän och kollega Adolf Ulrik Wertmüller om Desprez och Piranesis projekt. Eftersom nyheten på detta sätt snart spred sig till Paris tog Desprez till slut det säkra för det osäkra och skickade en stor akvarell av Peterskyrkans inre till akademin i Paris, där den visades upp vid ett sammanträde den 12 november 1782. Detta föll i god jord och i juli följande år gav Desprez och Piranesi ut ett fullständigt prospekt över alla de planerade delarna. Serien skulle dock aldrig fullbordas. Resultatet blev tio vyer varav hälften hann att utkomma innan Desprez lämnade Rom. Väl i Sverige insåg den senare att kompanjonen Piranesi gjorde stora pengar på deras gemensamma projekt. Denna insikt hindrade dock inte att samarbetet fortsatte fram till 1791.
Villa d'Este. Inv.nr NMG 277/1883
Fyrverkeri från Castel S. Angelo i Rom. Inv.nr NMG 628/1874
Gata i Pompeji II. Inv.nr NMG 283/1883
Grottan i Posilipo. Inv.nr NMG 282/1883
Serapistemplet i Pozzuoli. Inv.nr NMG 300/1883
Mammias grav i Pompeji. Inv.nr NMG 285/1883
Vesuvius utbrott den 8 augusti 1779. Inv.nr NMG 627/1874
Paulinska kapellet i Vatikanen. Inv.nr NMG 629/1874
Det illuminerade korset i St. Peterskyrkan. Inv.nr NMG 630/1874
Teaterscenografi
Lite är känt om Desprez verksamhet som scenograf före avresan till Sverige. Ändå måste det ha varit detta som attraherade Gustav III. I Rom skrev kungen på skådespelet Drottning Christina och hade därför behov av en erfaren teaterdekoratör. Kanske hade han sett fransmannens scenerier på Teatro Aliberti i Rom.
Det som mötte Desprez när han anlände till Sverige hösten 1784 var oordnade arbetsförhållanden. Han hade vare sig en fungerande bostad eller ateljé. I stället fick han improvisera arbetet med scenografin till Drottning Christina ute på Gripsholm med premiär på trettondagen 1785. På rekordtid utförde han dekoren, som hade mycket litet att göra med 1600-talets Sverige. I stället skapade Desprez en förtrollad fantasivärld, som också hade helt andra sceniska egenskaper än den en aning stereotypa barockdekor, som publiken dittills hade varit vana vid.
Nästa uppgift blev scenografin till Gustav III:s och Johan Henrik Kellgrens drama Gustaf Wasa. Premiären den 19 januari 1786 blev en dundrande succé. Här verkar Desprez medvetet velat spränga teaterns gränser och leka med illusionen. Stundtals tycks han helt ha frångått barockens symmetriskt konstruerade scenrum. Konstnären fortsatte att arbeta febrilt och året därpå gjorde han inte mindre än tre nya insceneringar, Carl Gustaf af Leopolds enaktsopera Frigga, Glucks Armida och Guillard-Ristell-Haeffners Electra.
Det höga tempot fortsatte även under år 1788 med scenografi till dels Gustav III:s fosterländska drama Gustaf Adolf och Ebba Brahe, dels Johann Gottlieb Naumann och Adlerbeths opera Cora och Alonzo med ämnet hämtat från Inkariket. Medan man kunde se en tydlig koppling mellan Desprez verksamhet som arkitekt i det förra fallet utvecklade han sin fria fantasi i den senare uppsättningen. Till attraktionerna hörde bl.a. ett vulkanutbrott framställt med hjälp av terpentinindränkta pappersdekorationer.
Desprez sista stora uppdrag på scenkonstens område blev den lyriska tragedin Aeneas i Kartago efter en idé av Gustav III, bearbetad av Kellgren och med musik av Josef Martin Kraus. Pjäsen hade planerats redan 1782, men den hade i sin nya musikaliska form tänkt att uruppföras hösten 1790. När Desprez var på väg hem från London verkar han ha fört med sig flera utkast till åtskilliga partier. När han väl var klar innehöll uppsättningen ett otal scener. Konstnären använde hela sitt register och hämtade inspiration från sina olika konstnärliga verksamheter, både från Voyage pittoresque och de kungliga lustparkerna. Dekoren Aeneas i Kartago var Desprez absoluta mästerverk, men uruppförandet dröjde tyvärr till november 1799. Då hade det mesta gjorts om och resultatet var så uselt att publiken svek.
Se Nationalmuseums verk av Desprez rörande teaterscenografi här.
Skiss till en scendekor till dramat "La Reine Christine", akt III. Inv. NMTiG 2543.
Dekor för scen ur Voltaires drama "Semiramis". Inv. NMTiD 1539.
Kungliga fester och ceremonier
Desprez teaterdekor hängde nära samman med uppgiften att utföra tillfällighetsarkitektur för kungliga fester och ceremonier. Det ena var en logisk följd av det andra. När konstnärens första kontrakt skulle förnyas efter två år, 1786, formaliserade man det ansvar som han redan de facto hade rörande hovfester. Egentligen föll detta på hovintendenten Jean Eric Rehn, men uppenbarligen ansåg Gustav III att denne blivit för gammal.
Karusellen 1785 på Drottningholm var Desprez första stora prövning. Festligheterna var otursförföljda med oväder och ett dödsfall, men konstnären och hans medhjälpare lyckades reparera skadorna på dekoren. Festligheterna vid grundläggningen av Hagapalatset och invigningen av Drottningholmsbron1786 respektive 1787 var andra exempel på Desprez som festdekor. Några akvareller, som har anknytning till karusellspelet finns i samlingen. Mer omfattande är i stället konstnärens och hans medhjälpares utkast och ritningar till festdekor i Rikssalen 1797 med anledning av giftermålet mellan Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden.
I museet finner man också utkast till dekoren för arvprins Karl av Badens begravning i Riddarholmskyrkan jämte översiktlig bild av denna ceremoni. Till samlingarna hör även Desprez sista arbete – sorgedraperingen av Riddarsalen på Stockholms slott samt dekoren i Riddarholmskyrkan vid hertig Fredrik Adolfs begravning i september 1804. Desprez hann själv inte uppleva detta eftersom han själv dog redan i slutet av mars månad.
Riddare ur karusellspelet "L' enterprise de la forêt enchantée". Inv. NMH THC 5100.
Förslag till gravmonument med fyra karyatider eller begravningsdekor för prinsen av Baden i Riddarholmskyrkan, 1801. Inv. NMH THC 1840 recto.
Förslag till sorgedrapering av Riddarsalen på Stockholms slott inför hertig Fredrik Adolfs begravning. Inv. NMH THC 1849.
Arkitektur i Sverige
När Gustav III under hösten 1787 började anlita Louis Jean Desprez som arkitekt hade den franske konstnären inte ägnat sig åt arkitektur på heltid sedan ett decennium. I Nationalmuseum finns bara ett exempel på vad Desprez gjorde innan han reste norr över, en skiss till det som troligen är en jättelik badhusanläggning, sänd till akademin i Paris 1782. I övrigt härrör samtliga arkitekturritningar från hans verksamhet i Sverige eller den korta utflykten till London 1789-90. Det mesta rör Desprez uppdrag för Gustav III och hänför sig därför till de kungliga lustslotten, främst Haga. Steget var inte långt från teaterns värld till byggenskap via den tillfällighetsarkitektur han fick rita för olika hovfester. Det var troligen Desprez sinne för det teatrala i arkitekturen, som tilltalade Gustav III:s fantasi. Som konstnär hade han också en ovanlig förmåga att sälja in sina projekt genom akvarellerade vyer, som på ett förföriskt sätt visualiserade visionen för kungen. Särskilt tydligt är det i fallet Haga där Nationalmuseum har ett omfattande material.
Det är därför lätt att förstå att varför den kungliga gunsten väckte de svenska arkitekternas avund och ogillande. I tur och ordning avverkade Gustav III det gamla radarparet Adelcrantz och Rehn, sedan Palmstedt, Piper och Tempelman innan han engagerade Desprez från sidan. Uppdragen som han tog över inbegrep också andra delar där kungen hade starka uppfattningar såsom t.ex. Botanicum i Uppsala. Desprez engagerades också för interiörarkitektur och fick bland annat även rita möbler.
Efter freden i Värälä 1790 började Desprez också drömma om att bli engagerad av Katarina II av Ryssland. Skulptören Johan Tobias Sergel hade fått ett erbjudande att komma till S:t Petersburg, vilket möjligen väckt önskningar hos Desprez. Kanske var det därför han på eget bevåg komponerade ett stort projekt för Odödlighetens tempel tillägnat den ryska kejsarinnan 1791. Originalet finns i Statliga Eremitaget, men skisser återfinns i Nationalmuseum.
Gustav III:s död följande år var ett hårt slag för Desprez. Nu fick konstnären själv betala dyrt för åren av kunglig nåd. Han fick inga nya offentliga byggnadsuppdrag och alla försök att bli engagerad som arkitekt utomlands misslyckades också.
Se Nationalmuseums arkitekturskisser av Desprez här.
Förslag till Odödlighetens Tempel. Inv.nr NMH THC 1846 verso
Förslag till Odödlighetens Tempel. Inv.nr NMH THC 1846 recto
Måleri
Desprez var inte en målare i konventionell mening. Ändå hörde två oljemålningar till det första som Gustav III beställde av konstnären i Rom våren 1784 – Gustaf III bevistar julmässan i Peterskyrkan i Rom 1783 och Gustav III bevistar påskmässan i Peterskyrkan 1784. Han hade i själva verket börjat ägna sig åt oljemåleri tre år tidigare. Problemet var bara att detta stred mot ändamålet med Desprez vistelse i Rom som var arkitekturstudier. Våren 1783 tyckte till slut direktören för den franska Romakademin Lagrenée att det inte längre gick att hemlighålla för beslutsfattarna i Paris. Mot all förmodan blev reaktionen positiv från den franske överintendenten, greve d’Angiviller, som t.o.m. sände sina välgångsönskningar. Akademisekreteraren Pierre tyckte bara att Desprez skulle förkovra sig mer i perspektivlära.
När Desprez fick beställningen av den svenske kungen på två målningar där miljön var hämtad från Peterskyrkan passade detta väl in på de motiv han ägnat sig åt i Rom. Desprez hade nämligen tillsammans med Francesco Piranesi redan givit ut en kolorerad konturetsning som återgav interiören från Peterskyrkan med det brinnande fastlagskorset. I en av de två målningarna, Påskmässan, skulle samma dramatiska scen återges, men den skulle aldrig färdigställas. Endast utkastet i akvarell existerar. Däremot fullbordade konstnären Julmässan 1787. Den har två fokus, påven och de två suveränerna – Gustav III samt kejsar Josef II. Med tanke på motivet teatrala karaktär placerades den inte oväntat i kungens privata våning i Operahuset vid Gustaf Adolfs torg. Detta blev placeringen för nästa oljemålning, som Desprez utförde för Gustav III följande år, Striden mellan crotonienserna och sybariterna. Här använde sig konstnären av en äldre komposition från Italientiden. Inspiration hämtade han också från Giulio Romanos Konstantinslaget liksom Charles Le Bruns Slaget vid Granicus. Man letar förgäves efter ett fokus i ett kaotiskt myller av figurer, som annars skulle kunna ha hållit samman kompositionen.
Nästa kungliga beställning var ett bataljgalleri på Drottningholm, som Gustav III redan tycktes ha planerat under själva det ryska kriget eftersom Desprez sändes 1789 till krigsskådeplatsen i Finland. Ämnet var sjökriget med fyra stora dukar, som skulle hålla konstnären sysselsatt till slutet av 1790-talet. Parallellt arbetade han också med ett annat motiv från Gustav III:s historia, nämligen kungens besök i Tivoli våren 1784. Det är svårt att befria sig från känslan att Desprez arbetade mer pliktmässigt. Ändå hör just vyn från Tivoli jämte Utbrytningen ur Viborgska viken till konstnärens bästa.
Se Nationalmuseums målningar av Desprez här.
Gustaf III bevistar julmässan i Peterskyrkan i Rom 1783. Inv. NMB 397
Teckningskonst
Det mesta av Desprez konstnärliga gärning kan betecknas som teckningskonst. I de flesta fall hade de ett tydligt syfte som förstudier till teaterscenografi, illustrationerna till Voyage pittoresque eller som skisser till arkitektur. Ibland handlar det om underlag till målningar eller större akvareller med motiv från religiösa ceremonier i Rom. Men det finns också exempel där ändamålet inte är lika tydligt. Till en grupp av teckningar/akvareller hör de bearbetningar Desprez gjorde i Stockholm efter studier från Italien. Några sådana exempel återfinns bland de verk han ställde ut på Konstakademien som Staden Alexandrias grundläggning. Desprez verkar generellt ha varit driven på att återanvända äldre material i arbetsbesparande. Inte minst tycks detta ha skett under de sista åren när han gjorde sammanställningar i syfte att skaffa sig uppdrag eller beskyddare utanför Sverige.
Annat teckningsmaterial kan knytas till Desprez och Piranesis projekt att ge ut topografiska utsikter från Rom med omgivningar samt från Neapel, men som aldrig resulterade i några färdiga konturetsningar. I andra fall rör det sig om skisser som möjligen tillkommit som underlag för vyer eller färdiga scenerier, vilka skulle illustrera händelser vid Gustav III:s hov.
Alexandrias grundläggning. Inv. NMH 51/1874:87
Grafik
Desprez fick sin första konstnärliga utbildning som grafiker redan från tolv års ålder hos Charles-Nicolas Cochin i Paris. En svensk medicinstudent träffade honom då på en middag tillsammans med Pehr Floding, som precis anlänt till Paris för att studera grafik för just Cochin. Studierna här för Desprez del syftade till att kunna leverera en slags bruksgrafik att fungera som illustrationer i allt från skönlitteratur till läromedel i byggnadskonst. Det sistnämnda blev uppenbarligen inkörsporten för hans studier i arkitektur. Parallellt med detta tycks den unge Desprez också ha ägnat sig åt fritt skapande inom grafiken, ofta med burleska och skrämmande scenerier. En inspirationskälla var verk från 1600-talsmästare som Stefano della Bella och Jacques Callot. Långt senare finner man i bouppteckningen efter konstnären en inklistringsvolym med grafik av dessa föregångare, som uppenbarligen varit en kär ägodel.
Vilken roll spelade grafiken för Desprez? I början av hans karriär tjänade den som ett slags smörjmedel för att vinna stöd hos inflytelserika personer i konstlivet, ofta arkitekter. Ett enkelt sätt var att gravera deras porträtt (Jean-Rodolphe Perronnet och Antoine de Chézy) eller avbilda deras verk (Charles De Wailly). Insmickrande dedikationer var en annan variant. År 1766 publicerade Desprez ett projekt till ett gravtempel över stora män, tillägnat Voltaire. Fem år senare utkom en samling om 25 grafiska blad varav ett är spektakulärt, kallat La Chimère de M. Desprez. Detta var ett groteskt monster med tre huvuden och fladdermusvingar. Konstnären skulle snart återkomma till sin förtjusning i skräckromantik i en svit med egyptiska gravkammare. I museet finns också ett unikt blad kallat In Morte Vita som även den spelar på temat med benrangel.
Under Desprez svenska tid tillkommer det burleska verket om totalt sju akvatinter och konturetsningar, som är olika satirer kring en läkarpromotion. Här öste konstnären inspiration från Commedia dell’arte liksom skissmaterial från Sicilien för Abbé de Saint-Nons Voyage pittoresque.
Desprez sedd med Sergels ögon
I Rom hade Desprez lärt känna flera svenska konstnärer, däribland Adolf Ulrik Wertmüller och Louis Masreliez, men den som skulle betyda mest för honom var Johan Tobias Sergel. De kan ha träffats hösten 1777, när bägge befann sig i den eviga staden, men det troligaste är att detta skedde först i mitten av mars 1784. Då föll det på Sergels lott att skriva kontraktet med Desprez, sedan Gustav III erbjudit honom att komma till Stockholm för att leda dekorateljén på Kungliga teatern. I slutet av april var avtalet klart och i slutet av sommaren kom Desprez till Stockholm. Här skulle de två bli ständiga umgängesbröder. Desprez stod ständigt modell för Sergels många karikatyrer, men är också rikt representerad i skulptörens konstsamling. Orsaken var deras nära samarbete när det gällde olika projekt som Gustav III-monumentet på Skeppsbron, Amortemplet på Haga och inredningar i Operahuset.
I socialt hänseende skilde de ut sig från övriga i 1700-talets Stockholm genom att leva i fria relationer, så kallade samvetsäktenskap, även kallat Stockholmsäktenskap. Sergel levde med sin Anna Rella Hellström och hade två barn ned henne. Desprez, som var gift i Frankrike, hade under en vistelse i London enleverat hustrun till en värdshusvärd och fört med henne till Stockholm. Hon hette Charlotte Pembroch de Salie. Denna dramatiska historia finns återgiven i en slags tecknad serie, av Sergel kallad La Depread.
Johan Tobias Sergel (1740–1814). "Dèpres". Porträtt av arkitekten Louis Jean Desprez i hög hatt och frimurarfrack. Inv.nr. NMH 485/1875
Johan Tobias Sergel (1740–1814). "E. Martin eter kårf. Dèpres förvånas“. Porträtt av landskapsmålaren Elias Martin och arkitekten Louis Jean Desprez". Inv.nr. NMH 552/1875
Attributioner och omattributioner
Desprez har själv i en meritförteckning räknat upp namnen på 22 elever, både arkitekter, konstnärer och adliga amatörer, oräknat den kunglige eleven Gustav IV Adolf. Att han höll sig med assistenter berodde dels på arbetsbördan, dels på det faktum att han aldrig lärde sig tala svenska. Flera av eleverna lärde sig snabbt Desprez sätt att teckna, vilket ibland kan göra det svårt att skilja dem från mästaren. Närmast kom Carl Christoffer Gjörwell den yngre, som hade ett lätt handlag och skickligt lärde sig lavera/akvarellera. Pehr Estenberg var en annan medhjälpare, men som aldrig riktigt tillägnade sig gracen i linjeföring och transparensen i sättet att lavera. Det skall dock sägas att även elevernas verk redovisats under arkitekturdelen.
En hel grupp teckningar, som tidigare tillskrivits Desprez är utförda av hans elev Jonas Åkerström. Några teckningar av Sergel kommer ibland så nära att de kan förväxlas med hans franske vän. Det handlar då om karikerande, satiriska ämnen. Enstaka arkitekturritningar av den samtida Giacomo Quarenghi eller några helt anonyma har felaktigt tillskrivits Desprez.
Samlingens historik
Det finns inte en utan en rad olika källor till Desprez verk i Nationalmuseum. Till de äldsta delarna hör förlagorna till Voyage pittoresque, teaterscenografi, arkitektur och måleri. Här är proveniensen kunglig, ursprungligen Gustav III, Karl XIII, Oskar I och dennes son Karl XV. Till numerären var detta en stor samling, men hamnade på museet i olika omgångar. Ett icke obetydligt antal av Desprez verk kom med förvärvet av Sergels teckningar 1875. Dessförinnan tillfördes spridda delar från skulptören Bengt Erland Fogelbergs (1854) och Mikael Gustaf Anckarswärds samlingar (1860). Under århundradets sista decennium inköptes bl.a. Desprez teaterscenografi och kostymteckningar på auktionerna efter storsamlare som Christoffer Eichhorn (1890) och Christian Hammer (1891). Till de mest egenartade provenienserna hör de omkring 100 ritningar och akvareller som förvärvades 1919 från Elna Cullberg (mamma till koreografen Birgit Cullberg). Hon hade en syster i Karlshamn gift med chefredaktören och riksdagsmannen Oskar Fredrik Lagerblad. På vinden i familjen Lagerblads hus upptäckte systrarna en hel hög med ritningar av Desprez. De hade hamnat där eftersom den franske konstnärens ”änka” Charlotte Pembroch de Salie gift om sig med eleven Ingemar Sunesson och därefter flyttat till Karlshamn. Paret bodde länge i samma hus och detta var förklaringen till att denna grupp av ritningar hamnat i Blekinge. Den sista resten inköptes år 1992 från ett barnbarn till Elna Cullberg.
Desprez biograf, konsthistorikern Nils G. Wollin hade en mindre samling av främst arkitekturritningar. Dessa inköptes 1980 från änkan, Inga-Britt Wollin. Två år senare skänkte Tessinsällskapet samlingarna på Institut Tessin i Paris. Med dem följde ett antal unika blad av Desprez, både akvareller och grafik. Under senare år har också enstaka betydande arbeten köpts in, företrädesvis från konstnärens franska och italienska år.
Var kan man läsa mer om Louis-Jean Desprez?
Grundläggande för kunskapen om Louis-Jean Desprez liv och verk är Nils G. Wollins biografi Desprez i Sverige. Louis Jean Desprez verksamhet 1784-1804, Stockholm 1936. Av samme författare finns också en översikt över konstnärens verksamhet före tiden i Sverige, Desprez en Italie. Dessins topographique et d’architecture, décors de théâtre et compositions romantiques, exécutés en 1777-1784, Malmö 1935. I samband med Nationalmuseums jubileumsår 1992 visade museet utställningen Louis Jean Desprez. Tecknare, teaterkonstnär arkitekt med tillhörande katalog (nr 550, red. Ulf Cederlöf, Ragnar von Holten, Nils-Göran Hökby och Magnus Olausson). Den ger en fyllig översikt över kunskapsläget vid denna tid. Året därpå utkom Magnus Olaussons doktorsavhandling Den Engelska parken i Sverige, som ger en utförlig beskrivning av Desprez arbete vid Haga och Drottningholm. Flera av de projekt, vilka tidigare var anonyma, fick här sin förklaring. En annan forskare, Petra Lamers har noggrant undersökt Desprez roll i arbetet med Abbé de Saint-Nons Voyage pittoresque. Resultatet publicerades vid samma tidpunkt (Die Voyage pittoresque des Abbé de Saint-Non und ihre Illustrationen, 3 vol, diss., Mainz 1992). Vidare skall här nämnas dels Louvrens utställning 1994 med tillhörande katalog La Chimère de Monsieur Desprez (red. Régis Michel och Laurence Posselle), dels en uppsats av Magnus Olausson, ”Quarenghi i Sverige och Desprez i Ryssland”, (Katarina den Stora och Gustav III, utst.kat. 610, red. Magnus Olausson och Eva-Lena Karlsson, Sthlm 1998, s. 465ff), som var och en tillför ny kunskap.