Joseph Ducreux, Självporträtt, kallat La Surprise en terreur

Nationalmuseum förvärvar två självporträtt av Joseph Ducreux

Nationalmuseum har förvärvat två fysionomiska självporträtt utförda av den franske konstnären Joseph Ducreux, en av de främsta konstnärerna verksamma vid Ludvig XVI:s hov. I Ducreux porträttkonst finns ett starkt naturalistiskt drag, karaktäriserat av konstnärens förmåga att fånga ett specifikt ansiktsuttryck och känsloläge, en egenskap som han delar med den österrikiska konstnären Franz Xaver Messerschmidt.

Joseph Ducreux (1735–1802) var förmodligen elev till Maurice Quentin de la Tour (1704–1788). Det verkliga startskottet för Ducreux karriär var uppdraget att avporträttera Marie Antoinette (1755–1793). För att få reda på hur den blivande franska kronprinsessan såg ut, skickades konstnären 1769 till Wien för att avbilda henne. Resultatet blev så lyckat att Ducreux senare utnämndes till baron och fick titeln ”premier peintre de la reine”.

Genom närheten till kungafamiljen, inte minst drottningen, blev situationen vansklig för Ducreux åren närmast efter den franska revolutionens utbrott 1789. Han vistades därför i London under en period 1791. Det finns få uppgifter om Ducreux verksamhet under den korta tiden som han var där, men vi vet att han ställde ut porträtt och självporträtt på Royal Academy of Arts, bl.a. två stycken som beskrevs med titlarna Surprise mixte [sic] with Terror respektive Surprise. Sannolikt är det ena av Nationalmuseums förvärvade porträtt en senare version av det förstnämnda verket som var utställt i London. Konstnärens ansiktsuttryck präglas av överdriven och just ”skräckblandad” överraskning; storögd, med gapande mun och en dramatiskt utsträckt högerhand. Verken är utan tvekan självporträtt, men de givna titlarna som beskriver känslor liksom förvåning, visar att det lika mycket handlade om att fånga fysionomin som fenomen i sig.

Att Ducreux så snabbt kunde återvända till Paris berodde antagligen på att han kände revolutionens mest framstående konstnär, Jacques-Louis David (1748–1825). Redan i augusti 1791 visade han åter arbeten på Salongen i Paris, exempelvis ett verk som i katalogen beskrevs med titeln Silence, idag i samlingen på Spencer Museum of Art i Kansas. Ducreux expressiva porträtt i olja fick emellertid utstå både ris och ros, men oavsett fick de stor uppmärksamhet, något som genererade efterfrågan på fler verk av samma sort. Nationalmuseums Silence är sannolikt även den en senare version utförd av Ducreux efter det verk som visades på Salongen. I porträttet bär konstnären pudrad peruk, hög hatt och en brun rock. Som brukligt har en del av pudret hamnat på axlarna och rockkragen. Hans överkropp är i profil, men huvudet är vridet mot betraktaren. Det högra pekfingret är höjt till munnen för att indikera tystnad.

Självporträtt av Joseph Ducreux, kallat Le Silence
Joseph Ducreux, Självporträtt, kallat La Surprise en terreur

Ducreux intresse för fysionomi låg i tiden och bör mer allmänt associeras till upplysningstidens vetenskapliga favoritteman. Genom att para en uttalat fysionomisk utgångspunkt med självporträttet, kan verk som dessa möjligen anses ha lagt grund för nya vägar inom porträttkonsten. Det rör sig inte på något sätt om karikatyrer, men det finns inte heller längre kvar något av den traditionella porträttkonstens formella och allvarsamma karaktär. Ducreux har hos sig själv sökt fånga samtidigt helt allmängiltigt mänskliga, och vardagliga, ansiktsuttryck. Det är kanske inte förvånade att ett av Ducreux självporträtt av denna typ idag har blivit ett populärt meme på nätet, något som förstås också vittnar om konstnärens tidlösa experimentlusta och lekfullhet.

- Nationalmuseum är glada att kunna förvärva dessa exceptionella och för Joseph Ducreux mycket karaktäristiska självporträtt, säger Daniel Prytz, intendent på Nationalmuseum.

Ducreux nyförvärvade porträtt går just nu att se i museets samlingspresentation i det nyligen omgjorda 1700-talskabinettet som nu visar porträtt under revolutionstiden.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Sophia Giesecke Stiftelse.