Publicerad 2023-03-01
Nationalmuseum har förvärvat ett självporträtt av den franske miniatyristen Lié-Louis Périn-Salbreux. Nyförvärvet tillhör konstnärens sena produktion och är till skillnad från många andra av hans självporträtt ovanligt modest och utan stora åtbörder. Han var starkt influerad av svensken Peter Adolf Hall och upplevde framgångsår under tiden närmast före och efter den franska revolutionen.
Lié-Louis Périn-Salbreux (1753–1817) var född i Reims och son till en yllefabrikant. Nitton år gammal kom han till Paris för att studera i konstnären Jean-Baptiste Viens ateljé. Detta är förklaringen till att Périn antogs som elev i konstakademien redan följande år 1773 eftersom Vien var dess direktör. Det öppnade även dörrar till andra inflytelserika konstnärer, däribland Alexander Roslin. Vänskapen med den svenskfödde porträttmålaren skulle visa sig vara viktig för framtiden eftersom det gav entrébiljetten till en rad högt uppsatta beställare. Bland dessa finns flera medlemmar av kungahuset, som Périn avbildade i små intima oljeporträtt. Det var dock framför allt som porträttminiatyrist som han skulle slå igenom. Utbildning i denna konstart fick han inte vid konstakademien utan på privat väg. Den mest namnkunnige läraren var Louis Marie Sicardi.
Roslin var frikostig med sitt stöd och förmedlade inte bara kunder utan lät också Périn måla sitt eget och hustruns, Marie Suzanne Girousts porträtt, som finns i Nationalmuseum idag. Miniatyristen målade även av andra familjemedlemmar såsom svärdottern Adélaïde Roslin med sin son, tillika barnbarnet Abraham, ett porträtt som sedan relativt nyligen ingår i museets samling. Roslin gav också Périn förtroendet att kopiera sina egna oljeporträtt i litet format. Det hände relativt ofta att kunderna just efterfrågade reduktioner av porträtten och då föll det på den unge konstnärsvännen att utföra dem. Ett exempel är en miniatyr efter svenskens pastell av den dödsmärkte kronprinsen Ludvig. Périn hade en stor och framgångsrik produktion som miniatyrist under hela 1780-talet utan att vara ledamot av konstakademien. När konstlivet demokratiserades under franska revolutionen kunde även han ställa ut på Salongen från 1791 och åtta år framåt.
Självporträtt av Lié-Louis Périn-Salbreux. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Périn förstod snabbt att anamma svensken Peter Adolf Halls fria stil med vibrerande penselskrift. Genom sin vän Roslin kom han också i direkt kontakt med Hall. I likhet med honom arbetade Périn med eleganta accenter i kläder och draperier. De delade även förkärleken för att placera sina modeller i natur- eller parkmiljö. Däremot var Périn mer manierad i sin skildring av modellernas ansikten med egenartade mandelformade ögon. Precis som i Halls fall drabbades konstnären av den franska revolutionen när de förmögna beställarna emigrerade. Genom penningvärdesförsämringen förlorade också Périn sitt kapital och han lämnade Paris 1799 för att i stället ta över familjens ylleväveri i Reims. Konstnären var nu nygift och fogade hustruns flicknamn Salbreux till sitt eget. I sin gamla hemstad fortsatte han samtidigt att arbeta som porträttör, fast främst i olja och pastell. Det är förklaringen till valet av teknik i det nyligen förvärvade självporträttet i svartkrita, utfört någon gång mellan 1800–1810. Under en lång rad av år utförde Périn-Salbreux självporträtt i olika tekniker, både i olja och i miniatyr. Inte sällan var de ganska anspråksfulla och markerade en stor självkänsla. I detta relativt sena verk är konstnären mer lågmäld. Det är utfört med fina graderingar i svartkrita och stomperad med förhöjningar i vitt. Den grafiska karaktären är påtaglig, vilket inte oväntat bäddade för att det senare graverades långt efter konstnärens död av Henri-Joseph Dubouchet.
– I detta känsliga självporträtt av Lié-Louis Périn-Salbreux möter man en konstnär utan stora anspråk, med en mild och inkännande blick. Nyförvärvet fogar sig till museets världsunika samling av miniatyristers självporträtt. Det är därför en stor glädje att vi nu kan visa detta betydande konstverk i Skattkammaren, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna på Nationalmuseum.
Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har finansierats av Hjalmar och Anna Wicanders stiftelse.
Fler nyheter från Nationalmuseum
- Årets hedersporträtt 2024: Max Martin av Mikael Jansson publicerat 2024-10-08
- Stort utlån från Nationalmuseum till utställning på Versailles i samband med OS i Paris publicerat 2024-06-27
- Målning i Nationalmuseums samlingar nyligen attribuerad till kände konstnären Carel Fabritius publicerat 2024-05-22
- Minor Arcana: samarbete med Dansens hus i performanceverk där museibesökaren deltar publicerat 2024-05-02
- En majdemonstration, av Eugène Jansson publicerat 2024-04-24