Guldkorn från Svenska porträttarkivet
Maria Johansson, som arbetar vid Nationalmuseums arkiv, fascinerades av något i registerkortet för målningen Det Garbergska familjeporträttet som hon fann i Svenska porträttarkivet, SPA. Hon forskade vidare i målningen och här delar hon med sig av sina iakttagelser och upptäckter.
Det Garbergska familjeporträttet av Per Krafft d.y. ingår i Svenska porträttarkivet (SPA). SPA är ett av Nationalmuseums arkiv och innehåller register över porträttmålare, avporträtterade och fotografier av svenska porträttmålningar. Arbetet med att skapa ett arkiv över svenskt porträttmåleri inleddes av Sixten Strömbom 1916 och arkivet innehåller foton av porträtt från offentliga såväl som privata samlingar. Det överlämnades 1930 till Nationalmuseum på villkoret att det skulle bibehållas som enhet under beteckningen Svenska Porträttarkivet. Den digitalisering av SPA som just nu pågår på museet kommer att göra åtkomsten till arkivet lättare för forskare, konstvetare och allmänhet.
Tavlan blir visst dyr, men den kommer att bli mycket intressant i framtiden.
Det Garbergska familjeporträttet har ett för den svenska porträttraditionen ovanligt informellt anslag och under arbetet med att digitalisera SPA fångade registerkortet min uppmärksamhet. Målningen av familjen Garberg påbörjades 1835 och blev klar 1836. Originalet ingår i Gävle Länsmuseums konstsamling. Scenen är stora salen på godset Östanbäck. I bakgrunden hänger den döde faderns porträtt, också det målat av Krafft. Över porträttet finns en medaljong som föreställer dottern Charlotte som gick bort i lungsot endast 21 år gammal. Nedanför porträtten av de döda står de familjemedlemmar som ännu var vid liv samlade i tre grupper kring en spinett, som också finns bevarad på Gävle länsmuseum. Fru Karin och yngste sonen Edvard är placerade i förgrunden. Dottern Clémentine (1816—42) är på väg att sätta sig ner och spela. Bakom henne bildar några syskon en kör. Till vänster står de äldre bröderna och samtalar. Under spinetten ligger en hund.
I porträttet är döden påtagligt närvarande. Ändå tycks stämningen inte tyngd utan tvärtom försonlig och avslappnad. Den fysiska närvaron i bilden, att de avporträtterade inte drar sig för att röra vid varandra eller stå nära, berättar om vänskap och gemenskap. En gemenskap som verkar vilja inkluderar de döda. Karin berättar i ett brev om tavlan ”den är mycket lyckad och inger nöje både för sin frappanta likhet och själva tavlans livlighet. Det är en hin till gubbe att förstå sig på gruppering! Allt är så ledigt, att då man länge sett på den, tycker man, att figurerna börjar röra på sig". Hon skriver också "tavlan blir visst dyr, men den kommer att bli mycket intressant i framtiden". En kännare av Krafft skriver om tavlan "Som en utkristallisering av tidsandan och därtill ett erkännansvärt bevis på att Krafft, trots att han gick mot de sextio åren, ej ryggade inför ett större och mera svårlöst problem inom porträttkonsten, förtjänar hans Garbergstavla att ej förgätas".
Anders Garberg d.y. (1781–1826) och hustrun Karin född Sehlberg (1787–1859) fick 11 barn. Bara två barn överlevde föräldrarna och tragiskt nog bara med några år. Lungsoten och den fuktiga miljön i familjens segelduksfabrik skördade offer. När dunkandet från fabrikens vävstolar hördes sa man att ”nu hyvlar segelduksarbetarna på sina likkistor”. Det berättas att fru Karin var begåvad och lärd. Att hon drev familjeföretaget och uppfostrade barnen ensam efter makens bortgång. Hon var intresserad av konst, musik, teater och litteratur. Hon ritade, broderade, skrev vers och mindre teaterstycken som barnen uppförde. Och det sades att hon var en fantastisk brevskrivare. Hon var engagerad i sociala frågor och arbetade för att främja barnavård, sjukvård och fattigvård. Och släkten Garberg var de största porträttbeställarna i Gävleregionen under 1830-talet. Förutom Krafft anlitades porträttmålarna Carl Peter Lehman och John Stump.
Möjligen beror den lediga atmosfären i målningen på att konstnären och de avbildade kände varandra väl. Att beställa och sitta modell för porträtt var en del av vardagen och det beställdes porträtt av samma person vid olika tillfällen under livet och ofta av samma konstnär. Dessutom var det vanligt att samma konstnär porträtterade flera familjemedlemmar. Konstnären bör ha spenderat mycket tid på beställarnas gods där beställare och konstnär hade tillfälle att lära känna varandra. Krafft fick under sin tid på Östanbäck ytterligare ett uppdrag, att ge yngsta dottern Clémentine lektioner i teckning och porträttmåleri. Hon var konstnärligt begåvad och målade flera av familjens porträtt som även de finns bevarade än idag.
//Maria Johansson, Nationalmuseums arkiv