"Det saknas inget väsentligt" – om ett brev från Auguste Rodin

Ett tackbrev från den franske skulptören August Rodin till svenska konstnärskollegor upptäcktes i arkivets samlingar. Vad var det han tackade för? Brevet väcker nyfikenheten och leder till tankar kring motståndet mot det nya och ovana.

Paris 30 januari 1898

Kära Herr Hagborg,

Skulle ni kunna ha den stora godheten att vara budbärare för mina känslor gentemot de svenska konstnärer som gjort mig den stora äran att skicka ett kollektivt brev undertecknat av dessa berömda och trevliga Herrar

Oscar Biorck (sic) Karl Nordstron (sic) Hanna Pauli Robert Hegerstrom (sic) P. Ekstrom (sic) C. Tragardh (sic) Zorn Richemberg* G. Pauli Karl Larson (sic) Nils Krueger Eugène Janson Vallander

Denna vänlighet, sällsynt i en konstnärs liv, fyllde mig med överväldigande tacksamhet och gjorde detta äventyr till en fest.

Var försäkrade, mina Herrar, om min djupaste tillgivenhet och min högaktning.

Aug. Rodin

*Richard Bergh

(översättning av Audrey Lebioda)

Under efterarbetet med en utställning till Gamla Biblioteket, om Richard Bergh, fångade ett brev i arkivmaterialet min uppmärksamhet. Det var adresserat till konstnären August Hagborg. Jag tittade till lite extra när jag såg underskriften; Aug. Rodin. Kände historiens vingslag. Jag höll i ett brev från den franske skulptören Auguste Rodin. Vad fick honom att bli så tacksam och vad fick en samling svenska konstnärer att mitt i sina liv och karriärer att samlas i sympati för Rodin? Är det möjligt att få ett svar?


Rodins liv kantas av strapatser. Efter tio års ansökningar till Salongen i Paris godkänns hans verk ”Mannen med den krossade näsan” år 1875. Men hans deltagande blev inte uppmärksammat. Uppmärksamhet fick han däremot år 1877 då skulpturen ”Bronsåldern” orsakar skandal i Paris. Han anklagas för att ha gjutit av modellen, försvarar sig men ingen lyssnar. 1880 fick han sin första offentliga beställning, Helvetesporten. Som aldrig fullbordades.

År 1884 träffade Rodin den unga Camille Claudel. De inledde en relation som varade i nio år. Han var då 43 år, hon var 19 år, bara två år äldre än Rodins son. Jag hade önskat den begåvade och vackra Camille ett bättre öde än hon fick. Sina sista trettio år tillbringade hon på mentalsjukhus. Men Rodins otur vände efter att han mött Camille. Hans byster av Jules Dalou och Victor Hugo, 1884, gjorde succé. ”Kyssen” visas i världsutställningen 1889 och ”Tänkaren” i Köpenhamn samma år. När han 1889 ställde ut tillsammans med Camille Claudel på Galerie Georges Petit i Paris blev det ett genombrott för båda.

1897 deltog Rodin i Stockholmsutställningen. Han erbjöd sig skänka skulpturen ”Meditation” till Nationalmuseum. Museet tackade nej. Hur upplevde konstnären Rodin detta? Själv upplevde Rodin sig ha funnit sin egen röst i verket.

Det var något speciellt med just ”Meditation”. Rainer Maria Rilke skrev att ”Rodins skulpturer utan armar saknar inte något väsentligt. Man står inför dem som inför en avslutad helhet som inte medger något tillägg.” Skulpturen var ursprungligen en del av Helvetesporten men hade lösgjort sig och tagit egna vägar. ”Jag har understrukit de svällande musklerna som antyder hopplöshet. Här och där har jag överdrivit senorna som speglar hänförelsen i bönen.”. Så berättade Rodin om skulpturen, samt att ”Jag har avsiktligt lämnat gestalten i det här tillståndet. Den är en symbol för meditation. Därför saknar den armar att handla med och ben att gå med”. I ett brev till Prins Eugen den 2 januari 1897 berättar han ”jag räknar denna gipsskulptur till mina bäst fullbordade och mest utvecklade verk”.

Rodins medverkan i Stockholmsutställningen bedömdes i pressen som ”en onekelig talang”. Ändå tackade Nationalmuseum nej till ”Meditation”. Man förstod att det fanns något stort i Rodins konstnärskap men hans skulpturer upplevdes som udda och avvikande. Georg Pauli betonade att Rodin ville utmana gränser och alltid söka något nytt medan Carl Larsson skämtsamt kallade skulpturen ”gipsgubbe”. Akademiens Looström ansåg att Rodin var egendomlig. Prins Eugen var tveksam till ”nakna damer som kräla omkring i marmorblock” men ändrade inställning längre fram. Rodinskulpturen ”Tänkaren” placerades vid prinsens grav. Zorn var tveksam till om Rodins konstnärskap skulle hålla i längden. När Rodin till slut introducerades på svenska museer låg Carl Milles bakom, som även tillsammans med Carl Eldh, beskrivs som en av dem som mest influerades av Rodin. I slutändan tycks situationen ha landat till Rodins fördel. Museets tjänstemän fick en reprimand av kungen och Rodin förärades Vasaordern 1897.

•••
Jag räknar denna gipsskulptur till mina bäst fullbordade och mest utvecklade verk.

– Auguste Rodin

Historien slutar där den började. Hos konstnären, museimannen och en av grundarna till Opponentrörelsen och Konstnärsförbundet, Richard Bergh. Han samlade några av de mest radikala konstnärerna och sammanställde en skrivelse som skickades till Rodin, för att visa sina sympatier. De skämdes över inskränktheten i svenskt konstliv. Att Auguste Rodin uppskattade brevet är lätt att förstå av hans tackbrev. Nya idéer möts ofta med motstånd. Nationalmuseum missade en skulptur i samlingen men vi kan läsa Rodins brev. Det finns kvar. Ta del av konsthistorien, försöka förstå den och ibland se oss själva i den.

//Maria Johansson, Nationalmuseums arkiv