Svartkrita finns, precis som rödkrita, i naturen. Den består av grundämnet kol och lera. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan svartkrita och den andra vanliga tecknade svarta linjen – kol i form av en fullständigt förbränd träbit.
Svartkrita är en mycket kolhaltig, mjuk, finkornig, mer eller mindre avfärgande lerskiffer med blåaktig eller gråsvart färg. Den har traditionellt använts som rit- och teckningsmaterial. De bästa kvaliteterna formas till ritstift direkt ur råmaterialet. För de mera ordinära sorterna pulveriseras råmaterialet, slammas och formas med en gummilösning till en deg, som pressas till små stänger för användning som ritstift.
Francisco Goya Y Lucientes, Den skälmaktige dåren/Loco Picaro. Svartkrita på papper.
Detaljbild från François Hubert Drouais målning visar en speciell hållare med plats för en bit spetsad krita i vardera änden.
François Hubert Drouais, Porträtt av konstnärens fader Hubert Drouais (1699-1767), ca 1760. Olja på duk.
En klassisk kolteckning ser ofta ut som självporträttet av Marcelin Gilbert Desboutin, med en djup svärta, med kolpartiklar som spritt sig över hela papperet och med många fingeravtryck. Alla som själv provat att teckna med kol vet hur lätt det är att av misstag smeta ut kolet och att kolpartiklarna har en tendens att avsätta sig över allt.
Marcelin-Gilbert Desboutin, Självporträtt. Kol på papper.
Teckning med lång hållbarhet
Ett sätt att få en mer permanent teckning var att först lägga kolet i linolja som då fungerade som ett slags bindemedel. Ett annat sätt var att fixera den färdiga teckningen. Huvud av en ung man tecknad av Hans Baldung Grien för ca 500 år sedan, ansågs länge vara utförd i svartkrita för att den var i så bra skick, men undersöker man den noga under mikroskop upptäcker man att den är en kolteckning. Hans Baldung Grien och hans samtida behärskade tekniken att fixera sina kolteckningar bland annat med tunt fisklim och med ett mycket gott resultat.
