Nationalmuseum har förvärvat en spegel som är ett exempel på det yppersta som framställdes i praktfull barock i Sverige. Spegeln har en rikt snidad och förgylld ram med infällt graverat spegelglas. Proveniensen är ovanligt väl dokumenterad, ända tillbaka till beställningen på 1690-talet.
Beställare var greve Fabian Wrede (1641–1712), en högt uppsatt ämbetsman som hade Karl XI:s fulla förtroende. Efter en karriär som landshövding i Viborgs län, deltog han i förberedelserna till reduktionen 1680. Wrede var lantmarskalk vid 1682 års riksdag. Därefter innehavare av en rad framstående ämbeten. En av Wredes käpphästar var att driva näringslivet i en mer merkantilistisk riktning. Snart upphöjdes han till greve och blev en av Sveriges rikaste män. Politiskt gick det dock sämre sedan han försökt argumentera mot Karl XII för en mer defensiv hållning i krigspolitiken. År 1711 tvingades Wrede avgå från nästan alla ämbeten.
Den spegel som Wrede beställde är stor, hela 195 centimeter och har en rikt snidad och förgylld ram med bandverk, akantus, ymnighetshorn, vindruvsklasar och blommor. I ramen finns infällda spegelglas med dekor av graverade strödda blommor. I spegelns krön finns ett med säker hand graverat vapen för ätten Wrede. Den är inte signerad, men kan tillskrivas Burchard Precht (1651–1738). Han var tidens främste bildhuggare och fick därför många kungliga och kyrkliga uppdrag, ofta i samarbete med slottsarkitekten Nicodemus Tessin d y. Precht var född i Bremen och utbildades i Hamburg innan han på 1670-talet anlände till Stockholm. I hans verkstad utfördes skulpterade möbler, tavelramar och begravningsvapen för hovet och adeln. Det mesta tyder på att han kunde slipa och foliera glas. Därför räknas Precht som den första svenska spegelmakaren. Planglas av hög kvalitet för speglar kunde inte tillverkas i landet utan importerades.
Det var en utmaning att konstnärligt gravera glasen. Tekniken hade återuppväckts i Europa i början av 1600-talet och blev en eftersökt kunskap. Till Stockholm kom enstaka gravörer för kortare perioder under 1650–80-talen. I och med Kristoffer Elstermann ankomst på 1690-talet blev graveringskonsten ett kontinuerligt inslag inom den svenska glaskonsten. Första gången Elstermann kan spåras i räkenskaperna är 1691 då han utför en beställning för änkedrottning Hedvig Eleonora till den nya slottskyrkan på slottet Tre kronor. Han arbetade i egen verkstad och utförde senare arbeten för Kungsholms glasbruk. Elstermann graverade skickligt olika motiv som var väl anpassade efter den aktuella ytan och föremålets form. För den svenska graveringskonsten hade han stor betydelse fram till sin död 1721. Under den tiden var kvalitén på de graverade glasen från Kungsholms glasbruk som högst.
Den stora spegelns graverade paneler i ramen har samma typ av strödda blommor som användes på glasen från Kungsholms glasbruk, men blommorna är här friare placerade än vad som senare var fallet på glasbrukets föremål. Det adliga vapnet på krönet är utfört med en säkerhet som man hittar på Elstermanns verk. Det är därför högst troligt att glasen är graverade av Kristoffer Elstermann.
Även Buchard Prechts spegeltillverkning blev med tiden alltmer rationell. Gjutna lister av tenn ersatte skulpterat trä och glasramens graverade dekor målades istället med vit färg. Spår av denna förenkling har ännu inte dykt upp på denna spegel. Dessa karaktäristika gör att spegeln kan dateras till 1690-talet.
Beställarens roll för spegelns utseende ska inte underskattas. Grevens nära anknytning till hovet och de senaste trenderna såsom Prechts snidade och förgyllda möbler och den nya dekortekniken med graverade glas har påverkat. Wrede hade ekonomiska resurser att beställa en spegel och hans intresse av handel signaleras av ymnighetshornen på spegelns krön. Grevens merkantilistiska tänkande bör också ha bidragit till att han gärna såg att spegeln i så stor utsträckning som möjligt var producerad i Sverige.
Den ovanligt väl dokumenterade proveniensen har skriftliga belägg från beställaren greve Fabian Wrede via hans dotter Sophia, som medförde spegeln 1707 vid giftermålet med Erik Axelsson Sparre. Därefter har det gått i arv fram till vår tid.
Nationalmuseums inköp av spegeln har möjliggjorts genom Axel Hirsch donationsmedel. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva konst och konsthantverk för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.
Inventarienummer: NMK 114/2017
Fler nyheter från Nationalmuseum
- Folkkära keramikern Lisa Larson har gått ur tiden publicerat 2024-03-12
- Broderad applikationav Britta Marakatt-Labba publicerat 2024-03-08
- Målning utförd i Rembrandts ateljé publicerat 2024-02-01
- Skulptur i terrakotta av Ingel Fallstedt publicerat 2024-01-03
- Skisser av Carl Larsson publicerat 2023-12-06