Nyförvärv: Tre engelska porträttminiatyrister

Publicerad 2019-03-22

Nationalmuseum har förvärvat tre engelska verk av porträttminiatyristerna Jeremiah Meyer, Ozias Humphry och John Cox Dillman Engleheart. Porträtten är alla exempel på konstartens blomstring från mitten av 1700-talet och fram till 1800-talets början. Förvärvet utgör ett viktigt tillskott till museets samling av porträttminiatyrer, som är en av världens främsta.

Definitionen av en porträttminiatyr baseras trots namnet inte på format utan handlar om material och måleriteknik. Franskans miniature syftar på tekniken att måla med pigmentet mönja (minium). Underlaget var ursprungligen pergament precis som i de medeltida handskrifterna. Runt 1700 började även elfenben att användas som underlag. Om kring 1820 lyckades storformatigt elfenben utvinnas genom fanérmetoden. Strax efter detta förlorade miniatyrmåleriet striden med fotografin för porträttavbildningar.

Jeremiah Meyer

Jeremiah Meyer (1735–1789) är en påminnelse om den stora betydelse som utlandsfödda miniatyrister fick för konstartens utveckling i England. Han var född i Tübingen och fick sin skolning i emaljmåleri i London av den sachsiske Christian Friedrich Zincke. Som ett kvitto på sin skicklighet blev Meyer utnämnd till hovemaljör, men sin största insats gjorde han dock genom att tekniskt och konstnärligt utveckla miniatyrmåleriet på elfenben. Genom ett transparent måleri i akvarell kunde han utnyttja elfenbenets egen lyster och få sina porträtt att skimra. Hans stil var samtidigt utpräglat grafisk, medan koloriten gavs en underordnad roll. Meyer byggde upp sina porträtt med stor teknisk skicklighet med ömsom korta, korsande linjer och längre, obrutna linjer. Genom att arbeta med en varierande gradering av linjerna och deras täthet kunde han också ge olika karaktär åt hud, hår och kläder. Samma sak gällde behandlingen av ljus och skugga. Allt detta syns tydligt i det nyligen förvärvade porträttet av en yngling i blå rock. Med några få välplacerade ljusdagrar på nästipp, läppar och knappar visar Meyer att han hade full kontroll över uttrycksmedlen. Den ovanligt välbevarade hudtonen, är sällsynt i hans arbeten eftersom de röda färgämnen som konstnären använde ofta har blekts.

Ozias Humphry

Ozias Humphry (1742–1810) var på många sätt Meyers motsats både som konstnär och människa. Koloriten spelade till en början större roll än det lineära och detta berodde på att Humphry ägnade sig lika mycket åt olje- och pastellmåleri. Hans blonda och varma toner har ofta tagits som intäkt för just en nära relation till pastellen som konstart. Ett tag såg det också ut som om Humphry helt skulle överge miniatyrmåleriet, men efter en längre studieresa i Italien valde han att i stället koncentrera sig på det eftersom det gav bättre ekonomisk utkomst. Det kraftfulla porträttet av Suliman Aga Le Lun, som besökte London som representant för bejen av Tripoli, målades 1782 på beställning av Mary Bruce, hertiginna av Richmond. Det långväga besöket sammanhängde med britternas ansträngningar att begränsa sjöröveriets verkningar för deras sjöfart i Medelhavet. Två år senare reste Humphry till Indien i förhoppning om att tjäna stora pengar på porträtt av maharadjor, men detta blev en besvikelse. När han återvände 1787 började han snart känna av en försämrad syn, som till slut satte punkt för hans karriär i förtid.

John Cox Dillman Engleheart

John Cox Dillman Engleheart (1784–1862) var nevö och elev till den mer berömde George Engleheart. Han arbetade först för sin onkel och livnärde sig på att kopiera dennes arbeten. I motsats till George Englehearts utpräglat lineära stil, som distanserade porträttminiatyren från oljemåleriet, utvecklade han en mer förfinad teknik där de synliga penseldragen tonades ned och koloriten blev varmare. Det nyligen förvärvade grupporträttet, som troligen återger en av konstnärens svågrar med familj, vittnar om John Englehearts eget finmåleri. Här har konstnären lagt ned lika mycket energi på arbetet med modellernas ansikten som inläggningarna i kanapén. Den stora porträttminiatyren av familjen Barker, utförd på 1820-talet, visar att konstarten vid denna tidpunkt hade ambitionen att mäta sig med oljemåleriet i både format och yta.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven har möjliggjorts genom bidrag från Hjalmar och Anna Wicanders donationsmedel.

Inventarienummer

Jeremiah Meyer, Pojke i blå rock, 1780-tal, NMB 2737

Ozias Humphry, Porträtt av Suliman Aga Le Luna, 1782, NMB 2747

John Cox Dillman Engleheart, Familjen Barker, NMB 2743