Byggnadens historia i korthet

Nationalmuseums historia är ett bra exempel på att ett museum knappast är en statisk inrättning, utan tvärtom fungerar och har fungerat som något högst föränderligt.

Redan under 1810-talet hade frågan väckts att det som då kallades Kongl. Museum skulle få nya lokaler. De följande årtionden gjordes nya försök. Först 1845 fattade riksdagen beslutet om att en ny museibyggnad skulle uppföras.

Idag är det svårt att förstå vilken enorm investering det nya museet var, men det var ett av de allra dyraste projekten som riksdagen beviljade medel till under första halvan av 1800-talet.

När väl beslutet fattats att uppföra Nationalmuseum tillsattes en byggnadskommitté, som i juni 1846 presenterade ett program för ett museum i tre våningar. Entrévåningen skulle härbärgera Antikvitetssamlingarna, Myntkabinettet, Klädkammaren och Livrustkammaren. Mellanvåningen var tänkt att innehålla Kungliga biblioteket och en hörsal där allmänheten kunde lyssna till populärvetenskapliga föredrag. Översta våningen var helt ämnad åt skulptur och måleri.

På entréfasaden annonserar skulpturerna de olika våningarnas innehåll där konsten, litteraturen och vetenskapen representeras av kända svenskar: Tessin d.y., Ehrenstrahl, Sergel, Fogelberg på det översta våningsplanet och Linné, Berzelius, Tegnér och Wallin på mellanplanet.

Den tyske arkitekten Friedrich August Stüler sattes att granska de olika förslagen på ny museibyggnad. 1847 övergick uppdraget som ansvarig arkitekt från Fredrik Wilhelm Scholander till Stüler som precis var i färd med att uppföra Neues Museum i Berlin.

Projektet ändrade karaktär under de 20 år det tog att slutföra det, från ett nationellt kulturhus till att mer specifikt bli ett museum med betoning på bildkonst. Redan 1861 stod det till exempel klart att Kungliga biblioteket inte skulle flytta in, men då fanns det inte resurser att ändra på fasaden eller lägga in stengolv istället för parkett i trä i de salar som var tänkta för böcker men som nu skulle härbärgera skulptur.

Under de följande åren frigjordes ytterligare ytor när Livrustkammaren och klädkammaren flyttade tillbaka till slottet 1884; de egyptiska samlingarna flyttade ut 1928; de historiska samlingarna och Kungliga myntkabinettet flyttade till eget museum vid Narvavägen 1940; samtidskonsten fick 1958 egna lokaler i Moderna museet på Skeppsholmen; samma år flyttade de antika gipserna ut och bildade Gustav III:s antikmuseum i slottet; de östasiatiska samlingarna flyttade ut 1963 och bildade Östasiatiska museet.

Byggnaden liksom museet har genomgått flera förändringar genom åren. 1961 byggdes ett annex för verkstäder samtidigt som en av ljusgårdarna fick inrymma bland annat hörsal och magasin. Med tiden upptogs en allt större del av byggnaden av kontor, arkiv och förråd. Väggar och takdekorationen målades över, fönstren i utställningsrummen var sen länge förtäckta, ventilations- och värmesystem var utslitna.

Museibyggnaden på Blaiseholm representerar en fjärran tidsålder. Betänk att det offentliga byggandet på 1840-talet var mycket begränsat i den fattiga bondestaten Sverige. Efter de 150 första åren kan vi nu besöka en av Europas bäst bevarade museibyggnader från 1800-talet men också den modernaste, vilket bådar gott för de kommande 150 åren.

Byggnaden liksom museet har genomgått flera förändringar genom åren. 1961 byggdes ett annex för verkstäder samtidigt som en av ljusgårdarna fick inrymma bland annat hörsal och magasin. Med tiden upptogs en allt större del av byggnaden av kontor, arkiv och förråd. Väggar och takdekorationen målades över, fönstren i utställningsrummen var sen länge förtäckta, ventilations- och värmesystem var utslitna.

Museibyggnaden på Blaiseholm representerar en fjärran tidsålder. Betänk att det offentliga byggandet på 1840-talet var mycket begränsat i den fattiga bondestaten Sverige. Efter de 150 första åren kan vi nu besöka en av Europas bäst bevarade museibyggnader från 1800-talet men också den modernaste, vilket bådar gott för de kommande 150 åren.

Fakta:

  • När byggnaden 1863 stod klar överlämnades totalt 427 ritningar till Överintendentsämbetet; 270 byggnadsritningar och 157 dekorationsritningar.
  • Glasen till fönstren överträffade alla tidigare i landet. Fönsterglas för bostäder var vid denna tid normalt som störst 45x45 centimeter. Nationalmuseums största glas var 170x200 centimeter. De tillverkades på en fabrik i Aachen i Tyskland.
  • Kondensvattnet från lanterninerna fick bäras ned från vinden, under en enda natt 1864 blev det 370 kannor
  • Högst upp i huset, där valven inte kan ta spjärn mot varandra som de gör på planen nedanför, konstruerades valven av totalt 59 000 ihåliga lerburkar, så kallade valvkrukor. Genom att omedelbart sättas under tryck blev valven såväl starka som lätta och tunna.
  • Arbetet med stenen till fasaderna tog sex år, trots att de två ångdrivna hyvlarna i Borghamn arbetade dygnet runt (söndagar undantagna) under hela perioden.
  • Toaletter saknades, något som fick en nödlösning i form av de pissoarer i granit som ritades 1868 för att byggas invid Strömmen. Damerna fick hålla sig till 1915.
  • Nationalmuseums 349 takrosetter har tio varianter, tillräckligt för att uppfatta dem alla som olika.
  • Museet saknade länge elektricitet som installerades först 1931.
  • De första åren var kostnaden för att hålla huset varmt på vintern museets största driftskostnad. Det krävde 2 000 tunnor stenkol, vilket gav en årlig kostnad på 4 000 riksdaler. Denna kan jämföras med vaktmästarens årslön, 500 riksdaler.

Lästips: Nationalmuseum i nytt ljus finns att köpa i vår bokshop på nätet och i Nationalmuseum Shop på entréplan.

Källor:

Nationalmuseum i nytt ljus, redaktörer: Helena Kåberg, Anders Bodin, Ulf Cederlöf, Ingrid Lindell, Magnus Olausson, Johan Rosell, Rasmus Waern ; förord: Susanna Pettersson. Stockholm 2018.

Nationalmuseum : 1792-1992, Per Bjurström, Stockholm 1992