Anders Zorn är en av Sveriges mest välkända konstnärer. Hans liv och yrkesbana har få motsvarigheter i den svenska konsthistorien. Från en relativt enkel uppväxt i Dalarna tog Zorn sig ut i världen med en nästan osannolik förmåga att plötsligt befinna sig långt in i olika maktkretsar. I USA:s finanselit, Paris kulturelit eller Londons societet för att bara nämna några. Utmärkande för Zorns konstnärskap är en exceptionell skicklighet i olika tekniker – akvarell, oljemåleri, etsningar och skulptur. Utställningen visade såväl de kända klassikerna som mindre kända sidor av konstnären Zorn. Förutom verk från museets egna samlingar visades inlånade verk från Zornmuseet i Mora och ett stort antal verk från privata samlingar som annars inte går att se.

Utställningen var kronologiskt presenterad och följde Zorn från när han först gör entré på konstscenen 1880 fram till hans död 1920. Under de första åren som konstnär målar han nästan uteslutande i akvarell. Det är först 1887 som han på allvar tar sig an oljemåleriet. Utställningen speglade Zorns sammansatta person som var lika mycket hembygdsvurmare som världsmedborgare. Han reste väldigt mycket och utställningen visar exempel på bilder från bland annat Konstantinopel, Alhambra, St Ives och Paris. Under resorna anlitades han flitigt för att måla societetens porträtt, inte minst i USA dit han reste inte mindre än sju gånger. Men hembygden i Dalarna intog en särskild plats i konstnärens hjärta vilket framför allt speglas av den konstnärliga produktionen från de senare åren. Zorns skildringar av hembygden har bidragit till den idealiserade bilden av Dalarna, samtidigt som han hade djupa kunskaper om regionen då han själv hade vuxit upp där.

Utställningen riktade även särskild uppmärksamhet mot Emma Zorn. Paret träffades under ett porträttuppdrag och efter en tids hemlig förlovning gifte de sig 1886. Genom hennes familj öppnades många dörrar för Zorn till miljöer där i sin tur nya dörrar öppnades, som ledde till bland annat England och Frankrike. Emma var samtidigt hans strängaste kritiker och kan sägas ha fungerat som verkställande direktör i det som kan betraktas som firma Anders Zorn. Det var också hon som efter makens död gjorde Zornmuseet till vad det är idag.

Under arbetet med utställningen uppstod frågan om det finns någon röd tråd i Zorns samlade produktion. Hans tekniska handlag är förstås en stark gemensam nämnare men de flesta av hans arbeten förmedlar också något som kanske bäst beskrivs som nerven i en viss situation eller som poetiska respektive psykologiska kvaliteter. Det kan vara närvaron eller ansiktsuttrycket hos modellen i ett porträtt. Det kan var hur en modell fryser på en klippa i skärgården. Det kan vara hur en kvinna korsar gatan i ett regnigt London och hur hon anstränger sig för att hålla kjolen torr. Det kan också vara koncentrationen hos en man som läser tidningen eller blicken när han tittar upp från densamma. Och det kan vara oändligt många andra saker. Utställningen innehåller ändlösa exempel på detta, på att Zorn hade en blick som var oerhört känslig för vardagliga uttryck och sekvenser som vi oftast inte ser men som berör starkt när någon väl uppmärksammar oss på dem.