Genom pappret: Kopior och kalkeringar i 1700-talets arkitekturpraktik

Hur framställde arkitekterna kopior av sina egna och andra arkitekters ritningar innan de mekaniska kopieringsmaskinerna såg dagens ljus? En samling kalkeringar i Nationalmuseum belyser de kopieringsmetoder som användes av två svenska 1700-talsarkitekter, Carl Hårleman och Carl Johan Cronstedt.

Maj 2023

Anna Bortolozzi, gästcurator

För arkitekter under den tidigmoderna perioden var kopiering såväl grunden i deras yrkesutbildning som en ständigt återkommande uppgift i deras dagliga arbete. Kopiorna tjänade ett flertal syften. De utgjorde idéer och modeller för nya projekt och hjälpte arkitekterna att visualisera förändringar och korrigeringar under ritningsprocessen. Skickliga tecknare anställdes som assistenter hos arkitekterna för att utföra kopior av hög kvalitet till byggherrarna samt kopior av ritningar till redan genomförda projekt, vilka av arkitekten sparades som dokumentation.

Arkitektens kopieringsmetoder

För att påskynda kopieringsprocessen, och för att försäkra sig om att kopiorna blev korrekta, kunde 1700-talets arkitekter välja mellan ett antal metoder. Den vanligaste tekniken, prickning, innebar att man överförde bilden genom att sticka hål i originalet. Detta lades ovanpå ett blankt papper varpå ritningens viktigaste punkter överfördes till den underliggande kopian genom att man med en fin nål stack hål genom originalet och i den blivande kopian. Denna kompletterades av tecknaren/kopisten som med fina linjer band samman hålen med hjälp av krita, penna och bläck, linjal och passare. Denna teknik lämpade sig väl för att kopiera ritningar med raka linjer – byggnadsplaner, elevationer och sektionsritningar – men var mindre användbar för organiska former, som dekorativa element och möbler, vilka också utgjorde en betydande del av arkitektens arbete.

En annan metod för att överföra bilder var att rista originalets linjer med en s.k. stilus, ett fint skrivstift i metall, efter att ha täckt baksidan av originalet (eller ett mellanliggande papper) med krita. Denna ursprungliga karbonpappersmetod, på italienska kallad calco, var den gängse tekniken bland konstnärer och gravörer, men det finns inga bevis i befintliga ritningssamlingar att den också användes av arkitekter.

En alternativ metod för kopiering av ritningar, känd sedan renässansen, var att använda sig av transparenta papper, behandlade med vegetabiliska oljor eller harts (kalkerpapper, på italienska kallat carta da lucido) Det transparenta kalkerpappret lades ovanpå originalet, som därmed kunde kalkeras och ritas av med stor precision utan att skadas. Sedan originalet kalkerats på ett transparent papper kunde kopisten överföra ritningen till nya underliggande blad genom att pricka kopians linjer med nål eller kalkera dem med ett skrivstift.

Konstnärernas metoder för att framställa kalkerpapper är dokumenterade sedan medeltiden. Enligt Cennino Cennini (Il Libro dell´arte ca 1400, övers. Boken om målarkonsten 1947, 2011) skulle pappret impregneras med linolja. Raffaello Borghini (Il Riposo, 1584) rekommenderade valnötsolja, medan 1600-talets konsthandböcker förordade varm terpentinolja (kallad venetiansk terpentin), ett naturligt balsam framställt genom destillering av sav från lärkträd. I den franska Encyclopedien (1765) ansågs terpentinolja och växtolja, den senare antingen av valnöt, vallmo eller hasselnöt, som likvärdiga.

Med tiden mörknar oljan som pappret bestrukits med och kalkeringarna får den karakteristiska gula eller brunaktiga färg vi ser idag. Terpentin har dessutom en tendens att torka ut papprets fibrer, vilket medför att kalkeringar ofta är skadade och sköra. Det är antagligen på grund av kalkerpapperets bräcklighet, i kombination med kopians framför allt praktiska funktion, som ytterst få kalkerade arkitektritningar daterade före sekelskiftet 1800 är bevarade.

Arktitekturkalkeringar i Nationalmuseum

Ett viktigt undantag är drygt 600 kalkeringar utförda i de svenska arkitekterna Carl Hårlemans (1700-1753) och Carl Johan Cronstedts (1709-1777) respektive ritkontor. De utgör en del av Nationalmuseums omfattande samling arkitekturritningar som huvudsaligen består av arbeten utförda eller insamlade av Nicodemus Tessin den äldre och Nicodemus Tessin den yngre samt deras efterträdare som chefer för Överintendentsämbetet.

En betydande del av samlingens ca 15 000 blad är kopior av franska och italienska arkitekters ritningar och projekt, utförda av svenska mästare. Noggranna undersökningar visar att flertalet kopior är utförda genom prickning, men omkring år 1720 började svenska arkitekter också göra kopior med hjälp av transparent kalkerpapper.

I Hårlemans och Cronstedts ritkontor användes kalkerpapper för att kopiera en mångfald motiv såsom byggnadsplaner, elevationer och sektioner av slott och privata residens, kyrkobyggnader, arkitekturelement, inredningskonst, skulptur, antika arkitektur, möbler, trädgårdsritningar, fontäner, infrastruktur, vagnar samt teateruppsättningar, kulisser och kostymer.

Tekniker och papper

Den gängse ritningstekniken var att använda bläck och penna, även om svart och röd krita samt grafit också förekommer. För att ge ritningarna en tredimensionalitet och antyda väggsektioner i strukturritningar gjordes också laveringar med bläck och pensel.

Kalkeringarna i Nationalmuseums samlingar är ofta stora (ca 55 x 35 cm), men det förekommer också mindre blad liksom två eller flera ark som klistrats eller sytts ihop till större blad. En undersökning av vattenstämplarna ger vid handen att man i Cronstedts arkitektkontor föredrog vitt papper med räfflad struktur från den nederländska tillverkaren Cornelis & Jan Honig. Deras papper, som var tunt och fint med en hög jämn kvalitet, gav en mycket god transparens när det bestrukits.

För att lättare kunna hantera kalkeringarna och undvika revor i papperet, har ett flertal försetts med ett större blad av tjockare och grövre papper som stöd på baksidan.

För att undersöka vilka oljor som använts för att göra pappret transparent har molekylär analys av organiska extraktivämnen i pappersprover från tre kalkeringar i Tessin-Hårlemansamlingen och tre kalkeringar i Cronstedtsamlingen gjorts i laboratorium. Resultaten tyder på att svenska arkitekter inte föredrog någon speciell metod för att göra papper transparent. De tycks ha använt de substanser som de hade tillgång till, såsom linolja, valnötsolja och terpentinolja samt en blandning av valnöts- och terpentinolja.

Funktion och användning

Ett flertal av Carl Hårlemans kalkeringar är utförda efter ritningar av framstående franska 1600- och 1700-talsarkitekter, som André Le Nôtre, Jules Hardouin-Mansart och Robert de Cotte samt franska inredningsarkitekter som François-Antoine Vassé och Gilles-Marie Oppenord. Troligen har Hårleman utfört en del av dessa när han studerade i Paris mellan åren 1721 och 1725, men många har nog gjorts på ritkontoret i Stockholm efter ritningar av dessa mästare som han och andra svenska arkitekter medfört hem till Sverige, vilket de talrika originalen i Nationalmusei samlingar talar för.

Det kan ha varit Hårleman som introducerade Carl Johan Cronstedt i metoden att kopiera med transparent papper. Cronstedt studerade hos Hårleman 1730 och följande år åtföljde han sin läromästare till Paris, där denne hoppades rekrytera franska konstnärer och hantverkare för inredningen av Kungliga Slottet i Stockholm. Det var troligen medan Cronstedt utbildades hos Hårleman som han sammanställde ett häfte med sjuttiotre inbundna kalkeringar efter ritningar och tryck i samlingar som tillhörde såväl Hårleman som Carl Gustaf Tessin, (1695-1770), arkitekten Nicodemus Tessin den yngres son.

Av Hårlemans kalkeringar framgår också att transparent papper var det mest lämpliga medlet för att kopiera de extravaganta och asymmetriska ritningarna i fransk rokoko. Papperets transparens underlättade kopieringen av avancerade ritningar på fri hand, i stället för att pricka utefter linjerna. De transparenta papperen var sannolikt till så stor nytta när Hårleman ville framställa korrekta kopior av Vassés och Oppenords ornament och arkitekturelement, att de bidrog till att den franska rokokons inredningsarkitektur så snabbt blev lanserad och populär i Sverige under 1730-talet.

Det var i Tessins samling som Carl Johan Cronstedt också kalkerade en del av Nicodemus Tessin d.y:s egna projektritningar och kopior av samtida arkitektur. En kalkering återger de två trapphusen i Palazzo Barberini i Rom och kombinerade på ett blad fyra ritningar som Tessin utfört på separata blad. Därigenom skapade Cronstedt också en direkt visuell jämförelse mellan arkitekturelementen i samma byggnad.

När Cronstedt kalkerade symmetriska ritningar, nöjde han sig med att bara kopiera ena halvan eller en fjärdedel av originalritningen, eftersom det saknade partiet utan svårighet kunde framställas genom av vända det prickade bladet. Cronsteds tillvägagångssätt tyder på att han förstod och uppskattade det transparenta papperets möjligheter som kopieringsteknik, i synnerhet att kalkeringen var snabb och okomplicerad.

Transparent papper som hjälpmedel i designprocessen

Det stora antalet kalkeringar i Cronstedts samling (ca 400, dubbelt så många som i Tessin-Hårlemansamlingen) vittnar om att han inte bara utnyttjade transparent papper på ett mer effektivt sätt än Hårleman, utan också i större utsträckning.

Förekomsten av kalkeringar som inte bara återger andra arkitekters ritningar, utan också projekt som utarbetats i Cronstedts eget arkitektkontor, tyder på att svenska arkitekter vid mitten av 1700-talet hade börjat använda transparenta kalkerpapper som ett designverktyg.

Ett exempel på denna metod är en serie ritningar för en kunglig vagn. Projektets ritningar och kalkeringar är inte exakta kopior av varandra, utan snarare delar i en serie, i vilken de dekorativa ornamenten på ett eller flera sätt skiljer sig åt mellan bladen. Dessa visar hur transparent papper hjälpte Cronstedt att överföra preliminära ritningar till ett nytt blad för att jämföra alternativa lösningar visuellt eller studera effekten av den slutgiltiga ritningen. Den hastighet med vilken kalkeringarna kunde framställas var utan tvekan en utomordentlig hjälp för arkitekten när denne skulle välja mellan olika versioner. Cronstedts intuitiva känsla för hur kalkeringarna kunde utnyttjas som effektiva redskap i arkitektens ritningsprocess föregrep den mycket större användning som modernismens arkitekter fick av det industriellt framställda kalkerpapperet som ”formgivningsmiljö”.

Video

Anna Bortolozzi visar hur man förr tillverkade och använde transparent papper för att kopiera arkitekturritningar.

Litteratur

• Basile Baudez, ‘De l’usage du calque d’architecture à la fin du XVIIIe siècle, outil de conception ou mémoire de représentation’, in Claude Mignot (ed.), Le dessin d’architecture dans tous ses états: Le dessin d’architecture, document ou monument? (Paris 2015), 89–96.
• Basile Baudez, ‘Usage du calque dans le voyage de Naples, architectes et peintres au tournant des XVIIIe et XIXe siècles’, in Cristina Cuneo & Antonio Brucculeri (eds), À travers l’Italie: Édifices, villes, paysages dans les voyages des architectes français/Attraverso l’Italia: Edifici, città, paesaggi nei viaggi degli architetti francesi, 1750–1850 (Milan 2020), 166–173.
• Fabio Colonnese, ‘Between the Layers: Transparent Paper as a Modernist Architectural Design Environment’, in Cristiana Bartolomei, Alfonso Ippolito & Simone Helena Tanoue Vizioli (eds), Digital Modernism Heritage Lexicon (Cham 2021), 57–80.
• Helen Evans, ‘A Condition Survey of the Architectural Drawings Collections’, Art Bulletin of the Nationalmuseum, 16 (2009), 127–130.
• Claude Laroque, ‘History and analysis of transparent papers’, Paper Conservator, 28/1 (2004), 17–32.
• Claude Laroque, ‘Transparent papers: A technological outline and conservation review’, Reviews in Conservation, 1 (2000), 21–31.
• Magnus Olausson & Rebecka Millhagen (eds), Carl Hårleman: Människan och verket (Stockholm 2000).
• Linnéa Rollenhagen Tilly, Carl Johan Cronstedt: Arkitekt och organisatör (Stockholm 2017).

Credits

• Forskning, utställningskoncept och texter: Anna Bortolozzi, Nationalmuseum/Stockholms universitet
• Forskning och projektkoordination: Sarah Ferrari, Nationalmuseum
• Papperskonseravatorer, expertis: Karin Wretstrand och Helen Evans, Nationalmuseum
• Foto: Cecilia Heisser, Nationalmuseum
• Webredaktör: Åsa Melin Brisling, Nationalmuseum
• Svensk översättning: Stina Odlinder Haubo

Denna digitala presentation har möjliggjorts genom stöd från Getty genom The Paper Project.