April 2020
Jag har arbetat på museum nästan mitt hela vuxna liv, forskat i museihistoria, skrivit böcker och artiklar om museer och dess framtid, undervisat studenter, varit handledare för doktorander. Jag tänkte att jag faktiskt har ganska bra koll på olika scenarier inom kulturindustrin, som har vuxit enormt som bransch. Vad jag inte visste var att jag en dag skulle stänga museet på grund av en pandemi. En black swan som överraskade hela världen och fick ned den på knä.
Nationalmuseum stängde sina dörrar den 20 mars på grund av situationen med covid-19. Det var ett beslut som var nödvändigt och som omfattade de flesta statliga museer i Stockholm. När pandemin är ett faktum finns det inte några andra alternativ.
Beslutet orsakade olika känslor och frågor. Sorg till att börja med. Sorg över att konsten och designen är bakom stängda dörrar… utställningarna som vi har jobbat med i flera år och som nu inte kan visas… visningar, programpunkter och evenemang som ställs in. Men också stolthet över att museer sitter i samma båt för att kämpa mot smittan. Stolthet över samhällsansvaret.
Snabbt fick jag frågor och kommentarer som gällde den förestående ekonomiska krisen. Hur ska vi klara oss? Men majoriteten av frågorna handlade om museernas roll i samhället. Varför det är viktigt att vi har trygga och demokratiska platser där man kan samlas även under märkliga och ovanliga tider. Platser som tröstar och piggar upp, inspirerar och ger insikter. Platser som utmanar och stimulerar. Och så är det. Museer är samhällets barometer. När museerna stängs signalerar det att det verkligen är illa. Man är nämligen van vid att även under krigstider försöker museerna hålla sina dörrar öppna.
Med covid-19 är det annorlunda. Människor får inte samlas i grupp. Men det betyder inte att kulturen är borta från våra dagliga liv, nästan tvärtom. Kultur spelar en central roll oavsett vart vi blickar. Det är vårt sätt att kommunicera och hitta vår egen plats i världen. Därför är det inte alls häpnadsväckande att sociala medier är fulla med olika inslag, från högt till lågt. Sångkörer som skapar fantastisk musik var och en från sitt hem, små glädjeväckande insatser typ aktören Anthony Hopkins som spelar piano i karantän med sin katt… men också svart humor och vitsar om toapapper bland annat. Sociala medier bygger känslan av gemenskap, hjälper oss att ta oss igenom de exceptionella dagarna, veckorna och månaderna. Det känns tryggt att kunna titta på hur konstnärer arbetar på sina ateljéer. Eller vad vänner och kollegor läser på sin fritid.
En av mina favoriter har blivit #tussenkunstenquarantaine på Instagram. Man väljer sitt favoritkonstverk från världens museisamlingar och poserar i samma ställning och i likadana kläder. Det går snabbt att förstå vilka som är de populäraste konstverken… Vermeer van Delfts berömda målningar, Frida Kahlos självporträtt och René Magrittes surrealistiska verk för att nämna några exempel. Man har använt fantasin för att återskapa komplicerade håruppsättningar med toapapper (för volym) eller vindruvor (för hårlockar). I många fall har man även bytt de traditionella könsrollerna.
Museer producerar såklart innehåll till alla som inte längre kan besöka salarna på museet. Museernas digitala närvaro har mångdubblats på nästan nolltid. I Sverige började Moderna Museet med soffvisningar. Rijksmuseum i Amsterdam publicerar videofilmer #rijksmuseumfromhome där museianställda berättar om föremål och konstverk inom sitt kunskapsområde. Nationalmuseum i sin tur lägger ut nyproducerade kortfilmer, påminner om bilder som finns i samlingsdatabasen på nätet, arrangerar curatorträff osv. Våra sakkunniga har även sina egna konton som är värda att följa: @european.portrait.miniatures (Cecilia Rönnerstam, konservator specialiserad på miniatyrmåleri), @sculptomania (Linda Hinners, intendent med specialinriktning på skulptur), @carlmartinolin (Martin Olin, forskningschef som tar oss från 1500-talet till 1800-talet) samt @carl_johan_olsson (intendent som jobbar mest med 1800-talets bildkonst) för att nämna några exempel. Viljan att öppna nya digitala dörrar är stark och kan, i bästa fall, leda till någonting bra och värdefullt som kommer att förändra vårt sätt att arbeta med kulturarvet.
Efterfrågan på det digitala innehållet är enormt. Lika stor är glädjen när vi en dag får öppna dörrarna igen – när det är tryggt och det värsta kring covid-19 är över. Kulturen är vår ryggrad. Och ännu mer, det är vår rätt. Museer skapar viktiga utrymmen för att samlas… för nöje, nytta och glädje. När museerna kan öppna igen, signalerar det att det allra jobbigaste är över. Tills dess får vi stötta varandra och uppskatta varje dag.
//Susanna Pettersson, Överintendent Nationalmuseum