Jag sitter i mitt kök på Södermalm och äter middag. Mina ögon följer rörelsen på mobiltelefonens skärm där Edmund de Waal, världsberömd brittisk keramiker, författare och föreläsare, arbetar med ett objekt… vitt och skört. Han är fokuserad och jag med. Närmare 8 000 andra personer har tittat på samma video, bara inom några timmar.
De Waals video på Instagram är ett perfekt exempel på hur lätt man kan komma nära konstnären, ha en inblick i vardagen och livet. Jag vet att han har sprungit halvmaraton med sin son (tack vare covid-19). Hållit föreläsningar om bland annat John Ruskin, brittisk konstkritiker och författare, som även han hör till mina favoriter. Jag har kunnat titta på hans verktyg i ateljén. Föremål och konstverk som intresserar honom. Landskap han har besökt. Och dikter som han vill dela med sig av till andra. Dialogen med någon som man följer i tysthet kan vara stark och betydelsefull.
Samma logik gäller organisationer såsom Nationalmuseum. Vi är närvarande i våra kanaler och vill gärna dela tankeväckande och inspirerande material från våra rika samlingar och aktuella utställningar. En bild kan sprida glädje, öppna dörrar, uppmuntra till att lära sig mer om ämnet. Under pandemimånaderna har den digitala närvaron blivit ännu viktigare än förut, och vi har satsat på att kommunicera våra digitala plattformar.
I början av pandemin gjorde vi en särskild marknadsföringskampanj för att nå ut med appen Nationalmuseum Visitor Guide (som kan laddas ner från AppStore och Google Play) till fler. Den riktade marknadsföringen nådde ca 220 000 personer. Från maj till juni hade appen, som presenterar alla föremål som visas i samlinspresentationerna, 2 000 användare i månaden, trots att Nationalmuseum och Gustavsbergs Porslinsmuseum var stängda. Vi har också under perioden mars till oktober producerat 28 filmer särskilt för sociala medier och webben.
Detta betyder att vi som jobbar har lärt oss nya kunskaper genom att vara digitalt tillgängliga. När utställningen Inspiration – Iconic Works, som jag kurerade tillsammans med James Putnam från London, fick stänga i mars efter att ha visats i bara fyra veckor, befann jag mig själv framför kameran och berättade om utställningen för alla de som inte hade hunnit se den. Visningen nådde ungefär 35 000 mottagare digitalt. Feedbacken har varit så bra att vi kommer att fortsätta med likadana visningar så att även de i riskgrupper eller som av andra skäl inte kan komma till oss ska kunna ta del av våra utställningar. Vi organiserar också digitala träffar med våra sakkunniga via Instagram där det går att ställa frågor direkt till våra intendenter. Konceptet kallas ”ask a curator”.
Som våra exempel antyder har vi kommit långt jämfört med när museerna på 1990-talet öppnade sina hemsidor med största försiktighet. Jag var själv med 1995 (som ung amanuens) när dåvarande Statens konstmuseum, nuvarande Finlands Nationalgalleri, jobbade med den första hemsidan i museets historia. Då tvekade man kring vad som kunde berättas och var rädd för att någon skulle kopiera bilder och använda utan att fråga om tillstånd från museet. Nu blir man bara lycklig när man ser att bilderna delas och används på många olika sätt. Rijksmuseums bildresurs Rijksstudio är ett lysande exempel på detta.
Vi på Nationalmuseum jobbar vidare med att utveckla digitala möten och besök genom utvecklingsprojekt som redan är på gång. Dessutom skapar vi gärna möjligheter för en bredare dialog kring samlingarnas synlighet i de sociala medierna.
Nyligen hade vi ett internt seminarium tillsammans med Facebook Sverige gällande frågor kring censur och nakenhet i konst. Vad kan användas och delas? Museets perspektiv är förstås att vi vill att alla ska få tillgång till all konst – även den nakna, den känsliga och den laddade. Museernas unika roll är dock att vi kan kontextualisera konstverken och hur nakenhet, sexualitet och erotik tolkats av olika betraktare i olika tider. Vi vet också att frågan inte är helt enkel eftersom sociala medier är ett globalt verktyg och det råder olika syn på såväl nakenhet som vad som är sexuellt laddat i bildkonsten i olika kulturer.
Vi ser verkligen fram emot att fortsätta diskutera hur museer kan gå vidare med att utveckla sin digitala närvaro samt kontextualisera även känsligt kulturarv i sociala medier. Det viktigaste är dock att inte vara rädd för nya lösningar!
//Susanna Pettersson, Överintendent Nationalmuseum