Nyligen besökte jag Leonardo-utställningen i Paris. Det var tidigt på morgonen när Louvren var redo att ta emot dagens första besökare. Utställningen visade Leonardo da Vincis konstnärskap konstnärskap på ett sätt som kan beskrivas som briljant. Perfekta val och väl genomtänkt sätt att presentera teckningar, målningar, skissböcker och vetenskapliga anteckningar bland annat. Jag upplevde att jag fick komma nära konstnären, att jag såg saker som jag aldrig hade sett förut och lärde mig mycket. Mina absoluta favoriter var de monokroma draperistudierna som visade hur konstnären arbetade med ljus och textilier.
Leonardo–utställningen är superpopulär och lockar rekordmånga besökare. Mäter man utställningens framgång med siffror, går det lätt att konstatera att den är lyckad och kommer att bidra till museets ekonomi. Men hur kan man mäta kvalitet eller upplevelser? Sådana svar kan inte fås i en rutinmässig statistik.
Museer arbetar, såsom alla andra organisationer, med strategier och målsättningar som måste följas upp. Indikatorer behövs för att synliggöra hur målsättningar nås – och det gör vi också. Vi analyserar, bara för att nämna några exempel, antal besökare och följare, pedagogiska program, utställningar i Sverige och utomlands, publikationer, forskningsprojekt, arbete i olika expertgrupper, nationella och internationella samarbetspartner och hur Nationalmuseum syns i media. Samtidigt måste vi förstå att allt som ett museum gör inte kan mätas kvantitativt. Därför har det skapats olika metoder för att utvärdera museiverksamhetens kvalitet, såsom interna och externa utvärderingar.
I Nationalmuseums fall ser vi att besökarna har tagit emot oss väl efter den långa renoveringsperioden. Under det första året besöktes museet en miljon gånger. Det ser ut som att tröskeln till Nationalmuseum har – om inte försvunnit helt och hållet – åtminstone blivit lägre.
Nationalmuseum, dess samlingar och utställningar har också skapat diskussion. Den pågående utställningen 1989 – kultur och politik har kommenterats i flera högaktuella sammanhang, inte minst därför att det årets händelser och dagens politiska situation har vissa likheter. Skolklasser använder utställningen som ett externt klassrum. Samlingarna och nyförvärv, som vi gör med ickestatliga medel, väcker intresse inte enbart i Sverige utan även internationellt. Nationalmuseums inköp hyllas av kolleger och konstvetare. Trots all framgång är inte alla alltid nöjda med vad vi gör, men det hör också till spelets regler. Museerna har aldrig varit neutrala eller objektiva plattformar (trots att man har brukat tro så).
En av höstens diskussioner handlade om våra samlingstexter (två salar, för att vara exakt). Starka opinioner bildades om museets sätt att presentera feministiska teorier och genusperspektiv. Plötslig var det många som hade en tydlig bild av vad museet ”får” säga och vad det inte får. Museet förväntades vara neutralt och objektivt. Det gick inte att ”undervisa” publiken. Vi fick också ta emot förslag hur samlingarna borde arrangeras på ett bättre sätt..
Ur en museologisk synvinkel var diskussionen av största intresse. Museisamlingarnas historia omfattar olika sätt att presentera konstens stora berättelse. På 1800-talet trodde man att den kunde visas på ett fullständigt sätt, utan några luckor från antiken till de viktigaste ”skolorna” dvs. de italienska, flamländska, holländska osv. Konstens utveckling representerade nationens utveckling. Samtidigt exkluderades konstnärer och teman som senare blev av intresse, kvinnliga konstnärer till exempel. I början av 1900-talet började man förstå – inte minst tack vare konstnärernas kritik – att det fanns mer än bara en sanning. Sedan dess har vi sett olika versioner där nationella och internationella konstverk visas antingen tillsammans eller separat, konsten visas kronologiskt eller tematiskt och att konst och design antingen har blandats eller inte. Informationen som museet ger om sina samlingar har också varierat men det är alltid besökaren som får välja hur mycket och vad man till exempel läser eller lyssnar på.
Textdiskussionen är ett utmärkt exempel på en innehållsrik debatt som aktiverade flera som ville fundera över vad Nationalmuseum visar, hur kontextualiserande information tillgängliggörs och hur den borde tolkas. Debatter om kulturens roll och värde i samhället behövs. Och man borde inte vara rädd för konflikter eller olika åsikter.
Det viktigaste är att förstå att museer aldrig har varit neutrala. Museer forskar och erbjuder olika tolkningar. Det är museernas roll nu och också i framtiden. Konstens kraft och frihet är viktiga värderingar. Tänk på Leonardo. Och tänk på alla verk som väcker nya tankar, skapar upplevelser eller känslor – av alla slag.