Filigranbägare av Rudolf Wittkopf till Nationalmuseums samlingar

Publicerad 2020-07-01

Nationalmuseum har som gåva mottagit två filigranbägare med lock i delvis förgyllt silver, utförda i Stockholm 1698 av Rudolf Wittkopf. De är inte bara utsökta exempel på svenskt konsthantverk från slutet av 1600-talet utan berättar också om en märklig episod i den svenska diplomatins historia. Bägarna är en mycket generös gåva av Märta Christina och Magnus Vahlquist genom Nationalmusei Vänner.

De två praktfulla bägarna är gjorda av den tyske guldsmeden Rudolf Wittkopf, född i Stade, Niedersachsen, som blev mästare i Stockholm 1687. De är utförda i filigranteknik, en uråldrig dekorativ teknik som kommer av latinets filum (tråd) och granum (korn). Enligt ett tyskt mode byggdes en löst liggande mantel upp av tunna tvinnade silvertrådar sammanlödda med smälta korn och prickar. De bildade tillsammans ett komplicerat mönster i flera lager och manteln lades sedan utanpå en slät corpus eller pokal. De förvärvade bägarna är helförgyllda och uttrycket präglas av en kontrastverkan mellan den blanka förgyllningen och det matta silvret i trådarna i manteln. Wittkopf anses vara den kanske främste under karolinsk tid som var specialiserad på filigranteknik.

Bägarna var en del av de totalt sexton pokaler som tillsammans med 108 andra silverföremål sändes till Moskva 1699 med en svensk ambassad. De väger drygt ett kilo var och är exempel på filigranteknikens korta blomstring i Sverige före år 1700. Karl XII:s silvergåva till tsar Peter I bestod både av ett mer rikt ornamenterat tyskt barocksilver och stramare svensktillverkade pjäser. Den värdering som gjordes när gåvan anlände till Moskva och överlämnades av den svenska delegationen under ledning av hovkanslern och friherren Johan Bergenhjelm, visar att ryssarna föredrog det tyska silvret, men med ett undantag – de svenska arbetena i filigran. I synnerhet Wittkopfs stora bägare imponerade, kanske för att filigrantekniken även förekom i Ryssland. Just tsar Peter I lär ha varit mycket förtjust i filigran varför dessa bägare rekvirerades till den nya huvudstaden Sankt Petersburg. Endast ett fåtal av filigranbägarna har bevarats eftersom merparten tycks ha förstörts i en brand 1721 när segern över svenskarna firades. Detta gör de två bägarna exceptionella. De kom till Sverige i samband med att den sovjetiska staten sålde dem genom Bukowskis konsthandel 1931. Därefter har de endast förekommit vid ytterligare två auktioner, 1998 och 2020.

Avsikten med den svenska ambassaden 1699 var att bekräfta freden mellan de bägge rikena efter tronskiftet i Stockholm. Man anlände till Moskva i juli, men det skulle dröja ända till oktober innan svenskarna fick göra sin uppvaktning av tsar Peter I. Han bjöd då på ett stort gästabud, försökte dricka gästerna redlösa och var mycket förtrolig. Bland annat lyfte tsaren på sändebudens peruker för att se om de var gråhåriga. Den 3 december 1699 reste svenskarna hemåt och de kunde då knappast ana att tsaren bara några dagar senare skulle underteckna det stora anfallsförbundet mot Sverige, som ledde till krig 1700. De två praktfulla bägarna, som Nationalmuseum nu fått i gåva av Märta Christina och Magnus Vahlquist genom Nationalmusei Vänner, är därför inte bara exempel på det mest högklassiga svenska silvret från karolinsk tid, utan påminner samtidigt om en dramatisk vändpunkt i den svenska utrikespolitikens historia. Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.