I Nationalmuseums uppdrag ingår att vårda och bevara museets samlingar så att även framtidens generationer kan ta del av det gemensamma kulturarvet. Uppdraget innebär också att samlingarna ska göras tillgängliga för allmänheten, bland annat genom att visas i utställningar. Utmaningen för museets konservatorer och konsthanterare är att hitta en balans mellan de båda uppdragen.
En viktig del i konservatorernas och konsthanterarnas arbete handlar om förebyggande åtgärder: att se till att föremålen i samlingarna förvaras, hanteras och visas på ett sådant sätt att de inte skadas och att nedbrytningen minimeras. Att se till att föremålens närmiljö – ljus, temperatur och luftfuktighet - är den bästa möjliga. Allt för att ge besökarna i museet en så bra upplevelse av konsten som möjligt, samtidigt som föremålen ges en framtid.
Aktiv konservering
Föremålen, allt från en 1600-tals målning i olja till en skål av plast från 1960-talet, påverkas och förändras med tiden. Material bleks eller mörknar, gulnar, torkar eller vittrar sönder. Det kan hända att färg flagar eller att det uppstår ett hål eller en reva. Konservatorernas roll är att förstå och begränsa de här förändringarna.
Med kunskap om och erfarenhet av olika material och tillverkningsmetoder kan en behandling skräddarsys för ett enskilt föremål. Några arbetsmoment är att avsyna och bedöma tillstånd, fortsätta med rengöring och vid behov konservering av eventuell skada. Nästa steg är att ta ställning till tidigare åtgärder: ska till exempel gamla övermålningar eller gulnad fernissa tas bort?
I samband med den aktiva konserveringen av föremålen ingår också dokumentation av tekniker och material. Uppgifter som kan användas för forskning, kataloger och utställningar.
I Nationalmuseums konserveringsateljéer vårdas konst på papper, porträttminiatyrer, måleri, ramar, möbler, skulptur samt design- och konsthantverksföremål.
Skulpturen Venus och Amor i terrakotta av Erik Gustaf Göthe daterad 1822 rengörs med en inpackning. Inpackningen av latex innehåller en mindre mängd ammoniak och tensid för att bryta ned det översta skiktet av smuts och fett. "Masken" appliceras med pensel och får sedan torka in några minuter innan den försiktigt avlägsnas. Metoden upprepas 2-4 gånger beroende på mängden smuts som ackumulerats på ytan.
Samtal mellan konservator och nu levande konstnärer är värdefulla för bättre förståelse för de material och tekniker som konstnären använt sig av. Här talar konservator Charlotta med konstnär Ulla Forsell om hennes verk, skålen ”Spjutskål” som ingår i Nationalmuseums samlingar. De diskuterar om vilka lim som konstnären använde sig av kring 1984. Det visade sig vara ett akvarielim! Konservatorn kan anpassa eventuella åtgärder i samtal med verkets skapare.
Ser du skillnaden? Konservator Elisabeth Geijer har noggrant rengjort en brännförgylld akantusbård som sitter på sockeln till ett av bordsuren i museets samlingar. Damm och smuts drar åt sig fukt. Där brännförgyllningen inte är helt täckande kan fukt bidra till korrosion av den underliggande, mindre ädla metallen.
Rapport från dokumentationskonferens
Dokumentationen är ett av konservatorns viktigaste verktyg. Men hur dokumenterar konservatorer? Och vad? Och varför? Vilka historier kan dokumentationen berätta, idag och i framtiden? Under två dagar, 6–7 december 2018, arrangerade Nationalmuseum en konferens för att ge konservatorer och andra med anknytning till fältet möjlighet att diskutera de här frågorna.
Du kan också lyssna på podden Det var en gång, som handlar om kulturarvet sett ur en konservators ögon. Klicka här för att komma till podden. Länken öppnas i nytt fönster.