Sagan om den lilla lilla gumman är Elsa Beskows (1874–1953) debutverk och ett av den svenska barnbokslitteraturens evigt centrala verk. Hon har beskrivit hur hon bland annat hämtade inspiration till boken från den engelske formgivaren och illustratören Walter Crane (1845–1915), vars verk hon sett på en utställning i Stockholm 1896. Boken gavs ut första gången 1897 och är en personlig tolkning av en gammal folkramsa. Den innehåller en ljus charm och glädje vilket ger en för tiden ovanlig och särskild barnkänsla, inte minst genom allehanda ljudeffekter som Mu och Mjau.

Boken blev snabbt mycket populär, den trycktes ett stort antal gånger och genom åren kom utgåvorna att förändras. Till andra upplagan reviderades till exempel titelsidan bland annat för att konstnären hade gift sig och bytt efternamn från Maartman till Beskow. Det ursprungliga slutet på sagan – ”Schas katta!!!!” – var kanske något abrupt, och på uppdrag av förläggaren som mindes ramsans slut annorlunda, lade hon senare till ytterligare en teckning som beskrev kattens vidare öde: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen”.

Olyckligtvis gick Beskows teckningar till originalupplagan tidigt förlorade. De hade överförts till litografiska tryckstenar som efter alla omtryckningar till slut blev alldeles utnötta. Då Bonniers skulle ta över utgivningen efter Wahlström och Widstrand skapade Beskow i slutet av 1940-talet nya illustrationer baserade på de gamla tryckta, men nu utförda för fotografiskt tryck. Originalet till den andra utgåvans titelsida fanns dock bevarat och kunde återanvändas i den omarbetade upplagan. I de nya illustrationerna modifierades sagans slut ytterligare och en strof lades till som möjligen kunde lugna de som fortfarande undrade vart gummans katt tog vägen: ”men kanske ändå att han kom hem till slut. E.B.”.

Att reproduktionstekniken nu var fotografisk ämnad för stor upplaga, innebar annars att detalj- och nyansrikedom i linjeföring och färger riskerade att minska, något som Beskow uppenbart tagit hänsyn till i de omritade illustrationerna. På så sätt får de ett något förenklat, men samtidigt kanske mer omedelbart uttryck, vilket för övrigt stämde väl med den typ av barnboksillustration som var på modet under 1900-talets mitt.

- Vi är glada att kunna bevara en viktig del av svensk barnboksillustration för framtiden i och med förvärvet. Teckningarna kompletterar andra klassiker av Elsa Beskow som sedan tidigare finns i museets samlingar. Vissa av illustrationerna från Sagan om den lilla lilla gumman går att se i utställningen Från gryning till skymning som visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 28 maj, säger Magnus Olausson, chef för samlingarna och forskning på Nationalmuseum.

Ingalena Klenell, Det går en tråd. Foto: Daniel Milton

Ingalena Klenell, född 1949, har en gedigen skolning vid bland annat KV konstskola i Göteborg, Hantverkets Folkhögskola i Leksand samt Glasskolan i Orrefors. Hon började som keramiker, men har i fyra decennier arbetat med glas och driver en egen hytta utanför Sunne i Värmland tillsammans med sin make Ragnar Klenell. Hon har arbetat med konstnärlig utsmyckning för flera offentliga miljöer, vilket kanske ger en förklaring till det ofta djärva, gränsöverskridande format hon arbetar i.

När Klenell gick på glasskolan i Orrefors blev hon mycket inspirerad av Bertil Valliens lekfulla förhållningssätt till glas. Detta handlade bland annat om hans gjutexperiment. Hon fascinerades av materialets möjligheter, som gick utanför de traditionella ramarna. Valliens arbete med ”båtformen” tilltalade henne både som tekniskt experiment och som berättelse där symboler och personliga minnesbilder spelar stor roll. Detta har följt henne under åren och berikar hennes eget utforskande av glasets möjligheter och begränsningar.

Klenell har blivit en naturlyriker i glas. Hon säger själv att hon inspirerades av en storm som fällde en massa träd i närheten av hennes hus. ”Träd och glas är lika på det sättet att vi ser dem som självklara. Tills de inte finns längre”. Konstnären har sedan flera år skapat imponerande rumsliga installationer med flera träd i gjutet glas. De består vart och ett av flera enskilda, spröda delar som bildar flera skikt som är upphängda i trådar. Nationalmuseums förvärv kan betraktas som ett utsnitt av denna komplexa scenografi i glas. Det är ett ovanligt exempel på hennes särpräglade konstnärskap, som inte låter sig klassificeras enligt konventionella genrer.

Klenells suggestiva arkitektur i glas handlar bland annat om att undersöka materialets och teknikens möjligheter. Hon har utvecklat ett personligt förhållningssätt till ugnsgjutet glas, där de enskilda delarna erövrar rummet. Man skulle kunna hävda att hennes konst associerar till naturromantik från 1900-talets början med ljuset, vattnet och skogen. Visst finns det drag av äldre folkkonst och värmländsk berättartradition, men Klenell är lika mycket en representant för miljömedvetandet i vår egen tid. Hennes rumsinstallationer i glas påminner om naturens och livets skörhet. Klenell blir därför en talesperson för mer djupt liggande existentiella frågor, som handlar om naturens sårbarhet och människans utsatthet.

- Nationalmuseum fastnade för Ingalena Klenells verk därför att det är ett djärvt och nyskapande exempel på glas i vår tid, som kommenterar människans förhållande till naturen, säger Micael Ernstell, intendent konsthantverk och design på Nationalmuseum.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet av Ingalena Klenells verk är en generös gåva av Bengt Julins fond genom Nationalmusei Vänner.

Inventarienummer

Ingalena Klenell, Det går en tråd, NMK 92/2019