November 2022
Hur säkerställer vi viktiga kulturarvssamlingars framtid vid kris och konflikt? Susanna Pettersson, överintendent vid Nationalmuseum skriver om vikten av att ha god beredskap och av att agera, inte bara utreda och fundera.
Kriget i Ukraina har lyft fram frågan om vår relation till kulturarvet. Under krigets första veckor och månader stod det klart att arkeologiska fyndplatser, kyrkor, bibliotek, museisamlingar och monument var allvarligt hotade. Hundratals kulturarvsfastigheter har bombats, bränts upp och förstörts. När kulturen brinner, brinner en del av vår identitet och det berör oss djupt.
UNESCO inrättade redan i april International Emergency Group for Museums in Ukraine för att stödja de ukrainska museernas kulturarvsarbete. Detta sker genom att erbjuda juridiskt, vetenskapligt och tekniskt stöd för att skydda samlingarna på plats, genom att förstärka samarbetet mellan olika aktörer och genom att bidra till planering av det omfattande uppbyggnadsarbetet. Skyddet av kulturegendom under krig handlar om att ”skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv” (1954 års Haagkonvention).
Sverige representeras av Nationalmuseum som är med i gruppen beståendes av 13 museichefer från världens ledande konstmuseer såsom Louvren i Paris, Metropolitan Museum of Art i New York, British Museum i London och Rijksmuseum i Amsterdam. Dessutom håller Riksantikvarieämbetet, Centralmuseernas samarbetsråd, Sveriges Museer och andra museiaktörer i landet sinsemellan löpande kontakt för att stödja museerna i Ukraina.
Sverige har tidigare kunnat hålla sig utanför krig och konfliktsituationer men kriget i Ukraina har förändrat det. Därför måste kulturarvsfrågorna ses över utifrån det nya geopolitiska perspektivet. Beredskapsarbetet, som leds av Riksantikvarieämbetet, är viktigare än någonsin.
I Sverige förvaltas samlingar som har ett stort värde nationellt och internationellt. Nationalmuseum till exempel, som grundades 1792, förvaltar konst- och designsamlingar som består av mer än 700 000 objekt från 1500-talet och framåt. Ur ett europeiskt perspektiv hör Nationalmuseum till ett av de äldsta konstmuseerna och med en central roll som samlare och förvaltare, förmedlare samt utställnings- och forskningsinstitution, inte bara i Sverige utan även i en internationell kontext. När vi pratar om Nationalmuseums samlingar, pratar vi om föremål i världsklass: världens största samling av europeiska porträttminiatyrer, den största samlingen av fransk konst utanför Frankrike, unika verk av Rembrandt och andra stora europeiska mästare samt ikoniska verk centrala för konstens och formgivningens historia i Sverige. Verk som absolut inte får försvinna.
Sverige måste se till att samlingarna, och inte bara de som Nationalmuseum förvaltar, skyddas och förvaras i lämpliga lokaler som uppfyller högsta säkerhetsstandard, inte minst med hänsyn till den nya geopolitiska situationen. Detta betyder, bland annat, att magasinslokaler inte bör ligga på strategiskt känsliga platser eller platser som kan påverkas av klimatförändringsrelaterade faktorer som stigande vattennivåer, kraftiga regn eller värmeböljor.
Det finns två parallella spår att titta på. Vid behov av snabb evakuering inför en hot- och konfliktsituation följs en upprättad plan för undanförsel. Då handlar det om väldigt hårda prioriteringsåtgärder under en begränsad tid. Om det är nödvändigt att på sikt evakuera samlingarna från mindre lämpliga lokaler till nya måste vi titta på investeringsbehov.
Mattias Legnérs, professor i kulturvård vid Uppsala universitet, översikt om Skydd av kulturarv (2022) visar att behovet av att satsa på beredskap finns. Rapporten är genomförd på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) för att skapa en gemensam utgångspunkt i det fortsatta arbetet med skydd av kulturarv i händelse av krig eller krigshot. Slutsatserna visar bland annat att det finns anledning att undersöka vilka behov samlingsinstitutionerna kan ha av undanförsel vid risk för krig och hur deras beredskap i övrigt bör stärkas. Det finns också ett behov av att se över Lag (1992:1402) om undanförsel och förstöring, Förordning om undanförsel och förstöring (1993:243) och att utfärda föreskrifter för undanförsel av samlingar.
En brinnande fråga för kulturarvsorganisationerna är hur det går att säkerställa de värdefulla samlingarnas framtid. I klartext betyder detta att vi inte bara kan utreda, prata och fundera. Vi måste agera. Behovet av bland annat ordentliga förvaringslokaler och bombsäkra skyddsrum är absolut. Det finns också ett stort behov av att uppdatera skyddslagen. Det kan inte skjutas framåt.
Idag förvaras en del av landets unika kulturarv i mindre lämpliga lokaler och lagstiftningen kring skyddet är föråldrad. Kriget i Ukraina har aktualiserat behovet av nödvändiga åtgärder för att skydda våra kulturella tillgångar. Sverige spelar en avgörande roll som kulturarvsland även i större internationella sammanhang och borde kunna visa vägen genom att vidta proaktiva åtgärder. Kloka och väl genomtänkta investeringar i och för kulturen bygger vår framtid.
//Susanna Pettersson, Överintendent Nationalmuseum